Som högerliberal kopimist funderar jag ofta över vissa frågor. Jag funderar på hur inget parti på någon sida av blockgränsen på allvar lyckats ta tag i mina liberala hjärtefrågor. Inget parti vill på allvar se över de informationsekonomiska modeller som krävs för en friare kapitalistisk marknad, utan vill fortsätta med det monopolistiska synsätt vi har på information idag. Inte heller vill något parti motverka den makt- och informationsassymetri som strukturerats med en försvagad yttrande- och tryckfrihet där FRA-lagen är ett exempel bland många på hur man bara lagfäst och förstärkt problemet. Det gör mig ännu mer fundersam när jag upptäcker hur många av mina åsikter som stämmer bättre med vänsterliberala tankeströmningar än det högerblock som är representerat bland riksdagspartierna i dagsläget. Min engagemang i piratpartiet hade kanske inte varit så stort om det funnits något äkta högerliberalt parti att rösta på. Det finns inte.
En liberal skala.
Henrik Sjöholm löser problemet på ett snyggt sätt i en artikel från december. Han introducerar en till axel som korsar den fördelningspolitiska skalan. Skalan rör sig från frihetligt till auktoritärt. Den auktoritära politiken kan som jag ser det röra sig från trygghetspolitik som FRA-lagen till överdriven kontrolliver över skattepengarna som det nya lagförslaget som slår hårt mot hela vardagslivet för funktionshindrade som behöver hjälp, där de tvingas uppge sina matvanor och sexuella vanor i detalj [här]. Samtidigt kan man slänga in paternalistisk politik gällande rökvanor och matvanor förutser. På den liberala sidan prioriteras inte trygghet och effektivitet över principiella rättigheter som yttrande- och tryckfrihet eller respekt för individens förmåga att välja själv. Lagstiftningen har idag helt sprungit ifrån J.S. Mills frihetsprincip.
Hur ser det ut idag del ett: Blockoverskridningen och liberatarianismen.
Förutom Piratpartiet har vi i mina ögon två ganska liberala partier. Miljöpartiet är på många områden mycket liberalt, men brister i sin ekonomiska politik och sin miljöpolitik. Två viktiga områden där det tredje liberala partiet, Centerpartiet, är väldigt mycket bättre. Miljöpartiet täcker många libertarianska områden som Piratpartiet inte kan täcka, på grund av sitt fokus. Frågan om en antalsneutral samlevnadsbalk, som Grön Ungdom driver, är definitivt ett steg i rätt riktning. Jag är personligen besviken över att de övergivit frågan om medborgarlön som alternativ till dagens problemfyllda sociala skyddsnät. Dagens system kräver ett övergripande kontrollsystem, för att stoppa bidragsfusk och liknande. Men å andra sidan tar de aktivt ställning för en informationekonomiskt liberal politik, där de vill minska den immateriella lagstiftning vi har idag. Jag hade gärna också sett att de ändrade ställning i frågan om rätten till att göra egna val angående den egna kroppen. Att ändra lagstiftningen som idag motverkar all prostitution till att motverka den prostitution som bygger på ofrivillighet.
Vi ser att det i dagsläget finns tre olika partier som står för olika liberala idéer och som sinsemellan kan skapa en debatt. Mellan Miljöpartiet och Centerpartiet ser vi konflikter både gällande ekonomisk politik, miljöpolitik och sexualliberalpolitik (särskilt i prostitutionsfrågan). Mellan Piratpartiet och Centerpartiet sker debatten om informationsekonimisk politik, där Centerpartiet i dagsläget tar ställning för ett bibehållande av de immateriella lagarna som upprätthåller dagens kunskapsmonopol. Mellan Piratpartiet och Miljöpartiet förväntar jag mig diskussioner kring om man ska gå i teknikliberala eller naturkonservativa riktingar, särskilt när de båda partierna sitter i kommun och landsting.
Hur ser det ut idag del II: Auktoritarism, protektionism och konservativism.
Precis som det verkar finnas tre olika liberala partier på olika sidor av skalan som profilerat sig på olika sätt finns det partier på båda sidan av skalan som profilerar sig som motsatsen. De talar om trygghet och använder det för att motivera ökad statlig inblandning, oavsett om det gäller arbetsförhållanden, polisbefogenheter eller gränskontroll. Det största auktoritära parti jag sett i seriös svensk nationell politik är Sverigedemokraterna. Tillbakagången till värden som gällde för, protektionismen som stänger ute de utlänningar som vill flytta in samt assimileringstanken som drabbar de nya medborgarna ger en bild av ett parti som till mångt och mycket begränsar individen och dess fria val i vad man tror är till förmån för staten som sådan. Paternalismen och den aggressiva trygghetstanken påvisas när man ser hur deras rättspolitik bygger på ett strängare upprätthållande av en brottsbalk samtidigt som de använder en retorik som dömer ut “dem” genom att påstå att människor med mindre vanliga trosuppfattningar är mer benägna att begå våldsbrott.
Men precis som Piratpartiet inte är det enda liberala partiet, trots att de är mer radikala än många andra, är knappast Sverigedemokraterna det enda aukoritära partiet. Jag har sett liknande strömningar i flera andra partier. Både vänsterpartiet och socialdemokraterna motsätter sig ständigt en marknadsliberal ekonomisk politik, och vill snarare använda ekonomin för att hålla koll på befolkningen. Man märker det på krafterna som försvarar den protektionistiska arbetsmarknad vi har idag och lagarna som kontrollerar vilka som får jobba, lagar som fokuserar på kön och ålder snarare än kompetens och konkurrenskraft.
Kanske är det därför ingen slump att Socialdemokraterna jämförs med Sverigedemokraterna, två partier som båda ständigt värnar om trygghet. Kanske är det därför ingen slump att även Vänsterpartiet omfamnar auktoritära lösningar för att se till att omfördela pengar så som de vill.
Mitt hopp till framtiden
Piratpartiet kan förhoppningsvis blåsa liv i de liberala strömningarna. Vi håller hårt i de grundläggande rättigheter som försvarar individens friheter utan att ta ställning i fördelningspolitiska frågor. Vi anser att en grundläggande respekt för individens rättigheter är viktigare än skattesatser. Den sunda demokratin bygger på det. Som Rehbinder tagit upp är Piratpartiet den utmärkta motpolen mot Sverigedemokraterna. När vi står för mångfald, öppenhet, framtidssträvan och valfrihet står de för enfald, protektionism, konservativism och regleringar av individuell frihet. Gå direkt till jämförelsen här.
Frågan är hur det går till. Jag vill inte sätta min tillit till att de andra partierna ändrar sig. Flera av partierna bygger på en värdegrund där kränkningar av individens valfrihet utan större bekymmer kan begränsas för att majoriteten ska få det bättre ställt. Med de få liberala partierna spridda över blocken och de få liberala ledamöterna spridda i partierna blir det svårt att styra landet i rätt riktning. Med dagens politiska läge tror jag inte ens att en sänkning av fyraprocentsspärren hade hjälpt, men det är en bra början. Men trots mina starka högerekonomiska ställningstaganden välkomnar jag även vänsterliberal politik. Mina idéer går på många områden ihop med Isobels.
Henrik Alexandersson om det här.
