När jag läste Niklas Orrenius bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.“, där Niklas Orrenius bland annat tar upp massmedias svek mot Sverigedemokraterna stötte jag på ett nytt begrepp som fastnade, “de tolerantas intolerans”. Hur blir det så att man som journalist så villkorslöst kan kompromissa bort sina ideal och regler för att man stöter på ett monokulturellt och nationalistiskt parti som vill minska invandringen?
Det är så lätt att utmåla en fiende i samhället. Och det är så lätt att övertyga sig själv om att det är ok att bryta ett par rättsprinciper för att bekämpa dem. Man måste ju faktiskt tänka på barnen, när misstänkta pedofiler inte har rätt att behandlas som oskyldiga tills motsatsen bevisats. Och man måste ju tänka på invandrarna som kränks, när man sparkar Sverigedemokrater från arbetsplatser, enbart för att de är Sverigedemokrater. Man måste tänka på dem när man slänger deras valsedlar och stänger ute dem från demokratiska arenor. Trots att var tjugonde person tycker att de är viktiga.
Men är det verkligen den vägen vi vill gå? Jag kan erkänna att jag själv vissa gånger tänkt att det ändå är okej, av rent utilitaristiska skäl. Jag är ju ändå för fri invandring. Jag är för att man maximerar rörelsen av idéer och kultur. Jag är för frihandel och framför allt fri invandring ur arbetsperspektiv. Så att man behandlar just Sverigedemokraterna är kanske inte LIKA illa. Men är det verkligen en väg vi vill gå? Vill vi prioritera ned åsiktsfriheten, föreningsfriheten och en fri, granskande media för andra frågor? Jag vill inte det. I mitt inlägg om liberal utilitarism skrev jag om ett par principer man inte kan försvara att man tummar på. Åsiktsfrihet, föreningsfrihet och fri, granskande media ingår. Sverigedemokraterna håller på med något värre än att genomföra sin politik, de håller på att få oss att avskaffa vår demokrati. Vi måste ta ett steg tillbaka, skaffa perspektiv och se vad vi håller på att göra.
Vad är jag så upprörd över? Är jag upprörd över att man inte låter dem presentera sin politik? Nej. Det är kanske otaktiskt att inte ge dem en chans att förklara sin politik själva, men det är knappast allvarligt. Däremot är jag upprörd över att jag aldrig ens hört talas om händelserna i Rottne, där en Sverigedemokratiskt anordnad privat middag attackerades av maskerade män med tårgas, bollträn och järnrör. Jag är upprörd över att Sverigedemokrater som sköter sig och inte låter sina privata åsikter influera sitt arbete sparkas enbart för att de är Sverigedemokrater. Jag är särskilt upprörd över den sverigedemokratiske läraren som älskades av sina elever, och till och med förtjänade invandrarelevernas respekt och omtycke, trots att alla visste att han var Sverigedemokrat. Men när media fick reda på det blev han sparkad. Den socialdemokratiske läraren som lärde varje årskull att högerpartierna kört Sveriges ekonomi i botten blev inte sparkad. Och jag är upprörd över att jag inte vet det. Jag är upprörd på media som inte rapporterar ordentligt om det här och jag är upprörd över mig själv som inte brytt mig.
Det här är politiskt våld och förföljelse. Och i mina ögon är det inte så stor skillnad om man baserar sin förföljelse på hudfärg, religiösa åsikter eller politiska åsikter. Jag ber er inte acceptera sverigedemokraternas åsikter, av samma anledning som jag inte ber er acceptera judiska åsikter eller kantianska åsikter. Men jag ber er att acceptera människorna bakom, och att de är värda lika mycket rättigheter som vi är. Om ni verkligen vill kunna kalla er toleranta måste ni vara toleranta mot Sverigedemokrater som individer också.