Kopieringskyddets retorik och logik

Del 1: Upphovsrätt är stöld
Ja, inlägget och retoriken är lite hämtat från det långa ivriga tema av lögner som kretsar kring normativ moral som antipiratverksamheter sysslat med sedan de började. Så, varför är upphovsrätt stöld?
Jag baserar det hela på äganderätten. I mina ögon är definitionen av stöld ett kränkande av äganderätten. Övertygad kapitalist som jag är är därför äganderätten väldigt central för mig. Frågan blir: Är upphovsrätten en kränkning av äganderätten?
Ponera att jag har ett intstrument som jag tillverkat eller köpt för mina surt förvärvade pengar. Vad jag vill göra är självklart att spela ljuv musik med det här instrumentet. Här är upphovsrätten ett juridiskt redskap för att hindra mig från att spela vissa melodier i de sammanhang jag vill spela dem. Upphovsrätten är i det här fallet ett nyttjandeförbud. Jag får inte använda en ägodel som jag vill, trots att jag bör få förfoga över den, och det inte skadar någon att jag använder den. Ponera nu istället att jag äger en dator. Här innebär upphovsrätten inte bara ett nyttjandeförbud, utan även ett kopieringsförbud. Ett kopieringsförbud är i regel ett juridiskt förbud som förbjuder dig att använda dina ägodelar för att skapa nya ägodelar med dina egna resurser.
Kortfattat: Vad upphovsrätten gör är att låta en s.k. “upphovsman” bestämma när, var och hur du får använda dina egna ägodelar, trots att du inte skadar någon. Är inte detta en kränkning av äganderätten?
Del 2: Upphovsrätt dödar kulturen
Återigen vill jag se till vad upphovsrätt är, men istället för att fokusera på nyttjandeförbudet av dina ägodelar vill jag fokusera på kopieringsförbudet. Hur skapas konst och hur skapar vi bäst förutsättningar för att skapa konst?
Konst har i alla tider baserats på annan konst. Jag kan på handen räkna fem Hollywoodfilmer som tydligt baseras på Romeo och Julia. Flera teman ur grekiska dramer återkommer ständigt (Även i vetenskapen, se Freud). Forntida historieberättande fördes vidare via muntlig tradition utan respekt för vem som kom på det först. Snarare ändrades många historier så mycket på vägen att upphovsman blir irrelevant. Och så har konstutveckling alltid skett. Vidareutveckling är i grund och botten kopiering. När kopimister talar om remixkultur är det inget nytt som kommit med varken DJs eller internet. Remixkultur är sättet kultur alltid fortbildats och vidareutvecklats på innan. Jag får till och med känslan av att samhället med sin moraliserande syn på fildelning glömt bort vilken betydelse kopiering och spridning av verk haft för kulturen. Hade vi än idag haft så mycket av kulturarvet från förr i tiden om man varit så hårda med immaterialrättsliga lagar på tiden kopiering var dyrt.
Är inte risken att vi dödar kulturen om vi dödar kopieringen? Kopieringen är det som i alla tider varit kulturens grund för vidareutveckling och spridning. Jag vill att kulturen överlever, därför kopierar jag.
Del 3: Upphovsrätt leder till organiserad brottslighet
I Piratbyråns tidigare dagar hävdade man att fildelning, som fått stå i centrum i upphovsrättsfrågan, gödde organiserad brottslighet. Än idag träffar jag människor som har konspirationsteorier kring de fyra personer som oftast förknippats med The Pirate Bay (Där Peter Sunde av någon anledning alltid får ha en större roll). Några egentliga bevis för att ickekomersiell kopiering skulle på något sätt korrelera i mängden till organiserad brottslighet har jag aldrig sett. Och att kommersiell kopiering är en del av svarta marknaden är självklart då det är förbjudet.
Vad jag däremot har sett, på brottslig väg, är vilka brott upphovsrättslobbyn begått. Inte bara har kampen för att upprätthålla de monopol upphovsrätt innebär upprätthållits med diverse olagligheter (dataintrång bland de vanligare). Dessutom har de bolag som tidigare sysslade med distribution av upphovsrättsskyddat material gått över till utpressningstaktiker som inte är värda att finnas i rättssäkra stater. De hotar med att stämma på miljonbelopp, ibland för brott som inte ens begåtts. Dessa företag kan inte använda lagen på ett sunt sätt.
Jag kommer fortsätta göra vad jag tror är bra för kulturen och rättsamhället och samtidigt stärka äganderätten. Jag kommer värna kopieringen, som den kopimist jag är. För upphovsrätt är stöld. Läs även hos Simon Rosenqvist.

TPB-effekten, RepRap och patentlagstiftningen

Jag börjar med en kort historik som börjar på 1500-talet när engelska kronor och kyrkan införde kopieringsskyddet som senare kom att bli det vi kallar upphovsrätt. Jag fortsätter med att immaterialrättslig lagstiftning fortsätter stärkas, och görs än idag  (Se även här). De mest dramatiska förändringarna är kanske Trips-avtalet 1994 och de pågående förhandlingarna kring det felaktigt kallade handelsavtalet Acta-avtalet.
Men jag fokuserar på 90-talet till att börja med. Carl Bildt gör det Al Gore redan börjat med i USA, att bygga den informationsinfrastruktur vi idag kallar internet. Carl Bildt hade ständigt visionen att göra Sverige till den ledande IT-nationen. Och tanken på en IT-nation hade han innan cloud computing, sociala medier och gratistjänster ens fanns i liten skala.
Vidare till 00-talet. Napster och Kazaa har redan lyft piratkopiering till nationell nivå. Piratkopieringen sker med en teknik som gemene man kan använda. En teknik som gemene man också har ett ekonomiskt incitament att använda. Det sparar personen tid, kraft och pengar. Informationsprotektionistiska organisationer som antipiratbyrån och IFPI kör kampanjer som stenhårt riktar sig till att ge illegala fildelare starka sociala och moraliska incitament till att inte fildela kopieringsskyddat material. Istället för att ta diskussionen satsar man på skuldbeläggning, förlöjligande och utpekande.
Här äntrar Piratbyrån och The Pirate Bay den politiska scenen med allt att vinna. Till skillnad från sina föregångare skyltar The Pirate Bay med sig själva och sina användare. De ryter tillbaka mot sina politiska motståndare, i synnerhet jurister och lobbyister. I kombination med att Piratbyrån samtidigt tar en intellektuellt hög debatt i media återfår de illegala fildelarna sina sociala incitament och blir en samlad rörelse. Genom att skapa en kultur och diskussion kring fildelningens, kopieringens och deltagarkulturens positiva effekter får fildelarna även tillbaka sina moraliska incitament.
Och så till nutiden.
Vad The Pirate Bay lyckades göra var att lyfta en seriös diskussion kring upphovsrätt. Plötsligt kunde alla uppkopplade människor se bristerna i upphovsrätten. Men de andra immateriella rättigheterna? Varför har så många en kritisk syn på upphovsrätten men inte på patenträtten, designskyddet och mönsterskyddet? Allmänheten behöver ett uppvaknande, en TPB-effekt, för de områdena också.
Brokep (mer känd som Peter Sunde) som var väldigt drivande bakom The Pirate Bay, startade nyligen en ny sida, TheProductBay.org. Sidan kommer att låta användare dela med sig av blueprints till föremål på internet. Det kan vara designade former, det kan vara uppfinningar och det kan vara kretskort. Gränserna läggs vid hur bra tryckmöjligheter du har.
Sidan kommer främst rikta sig till användare av RepRaps. En RepRap är en 3D-skrivare som utmärker sig på två sätt. För det första är det otroligt billig. För 9000 kronor kan du köpa delarna som krävs och bygga den hemma. För det andra kan du, om du har en vän med en RepRap, trycka upp cirka hälften av de delar som krävs för att bygga en ny (I dagsläget. Målet är en RepRap som kan trycka ut delarna till en kopia av sig själv). En grupp inom piratpartiet (Piratfabriken) har byggt ihop en RepRap av två anledningar. För det första är vi visionärer. Det är inte främmande för oss att föreställa oss en framtid där man inte köper sina designvaror i styckexemplar (Jämför skivförsäljning) utan trycker ut dem i närmsta RepRap (Jag vill inte diskutera affärsmodeller, jag är kritisk till Spotify, men det är ett exempel på vad folk tycker verkar funka.
Men vi vill också ifrågasätta. Går det att med hjälp av RepRapen och The Product Bay ifrågasätta patenträtten, designskyddet och mönsterskyddet på samma sätt som mp3-spelaren och The Pirate Bay ifrågasatte upphovsrätten? Precis som Piratbyrån så ser redan Piratfabriken bristen på lagstiftningens existensberättigande och till och med lagstiftningens negativa påverkan på samhället, och det vi bedriver nu är kreativt lobbyarbete.
Min förhoppning är att få en ny TPB-effekt. Kommer patentintrång för ickekommersiellt bruk illegaliseras innan 2014? Mer och mer tyder på att steget in i informationsåldern är ett avgörande samhällsskifte. Du kan inte säga att immaterialrättslig politik är överskattad när du har olagligt kopierade lampor i vardagsrummet eller olagligt kopierade nikeskor i garderoben.
Vår RepRap kommer att visas på forsken på Tisdag. Läs hos Gustav Nipe eller Forskens officiella nyhetskanal.  Intressant.

Remixkultur av moderater och julpolitiker

Hos Jan Lindgren hittar man sagan om Karl-Sigfrid Jonssons julafton. Äkta remixkultur som blandar moderate riksdagsmannen Karl Sigfrids bravader med julens största politiker, Karl-Bertil Jonssons julafton. DN har även en artikel idag om hur och varför politiker från flera ideologier beundrar honom. Sagan är som följer:
Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen total övervakning, så fritänkare och udda stackare behövde inte hålla sig borta ur kamerornas åsyn utan strövade fritt omkring.
När den här julen närmade sig blev det som vanligt ett skrivande och stånkande, ett paketerande och korvstoppande och ett vansinnigt uppsving i mediabranschen som gjorde att de rika knösarna till mediamoguler blev ännu rikare och de fattiga satarna till kunder ännu fattigare.
På ett pojkrum i landets huvudstad satt Karl-Sigfrid Jonsson och sorterade familjens skivsamling. Karl-Sigfrid var fjorton år och gick i skolan, men just nu satt han alltså och sorterade familjens stora skivsamling. Medan Karl-Sigfrid gjorde detta tänkte han på Anakata. Anakata var Karl-Sigfrids idol, för det här var på den tiden då en finnig fjortonårings idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur.
Överhetstrots, kamratskap, tjocka nördar som munhöggs med moguladvokater för en rättvis sak, ett fritt internet och fettdrypande pizzabitar till middag – se där några av de företeelser som för Karl-Sigfrid framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås den laglösa rättvisans princip: att kopiera från de rika och sprida till de fattiga.
Det var nu som Karl-Sigfrid fattade sitt beslut.
Dagen därpå surfade Karl-Sigfrid in på en prisjämförelsesida på internet och började åter nogsamt gå igenom den nu välsorterade skivsamlingen. Hans blick granskade vaket priset på varje skiva.
Alla de prisvärda skivorna la han tillbaka i skivsamlingen, men när han träffade på en hutlöst dyr skiva lät han oförmärkt denna slinka ner i en särskild hög bredvid sig.
På kvällen hade han gått igenom nästan hela skivsamlingen och den särskilda högen hade vuxit sig riktigt stor. Han märkte att han glömt äta middag men påminde sig om att ädla syften går före mat här i världen.
Resten av kvällen arbetade han hungrig och förnöjd utan att plocka undan några flera skivor. Jo, en enda lade han åt sidan; det var en ljudbok av en av hans gamla förebilder Jan Guillou. Guillou var en rättskaffens man som inte tvekade att sitta i fängelse för sanning och rättvisa. I utövningen av en ideell verksamhet får man inte skona sina egna, resonerade han. Guillous ljudbok är för dyr, följaktligen hamnar den i den särskilda högen. Högen nådde nu nästan ända upp till taket.
*
Nästa dag var självaste julafton. Karl-Sigfrid väcktes klockan tolv av sin ömma moder, som stod vid sängen med glitter i håret och kaffebricka med pepparkaksgrisar i händerna och sa: ”Karl-Sigfrid, det står en hög stapel med skivor bredvid din säng!”
”Å”, svarade Karl-Sigfrid yrvaket, ”det är såna som jag ska sortera.”
”Stackars pojke”, sa hans ömma moder, ”ska han behöva arbeta och slita på självaste julafton också.”
”Man måste göra sin plikt här i livet förstår mamma”, sa Karl-Sigfrid och såg lite extra trött ut. ”Ett väl utfört arbete ger en inre frid och är den grund varpå samhället vilar.”
Karl-Sigfrids ömma moder gick rörd därifrån.
*
Karl-Sigfrid klädde sig och satte på sin dator. Han rippade varje skiva, skapade torrentfiler och lade upp på The Pirate Bay. Varje torrent märkte han med information om innehållet och lade till hälsningen: GOD JUL ÖNSKAR EN OKÄND VÄLGÖRARE.
*
Julaftonen förflöt för Karl-Sigfrids del i det tillstånd av inre glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julaftonen utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna. Mitt i filmen ringde telefonen. Mor svarade.
”Goddag Jan! God jul! Vadå… Ljudbok? … Näej vi har inte spridit nån ljudb… vadå? Fiendens fiende? Spännande spionroman… jag är ledsen Jan, men vi har inte… jaja gör det, Jan! Ajö då. God fortsä…”
Karl-Sigfrid satt med hjärtat i halsgropen.
”Jan Guillou säger att hans ljudbok har spridits från vår dator! Kan du begripa det, Karl-Sigfrid, du som sysslar med datorer?”
Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Sigfrid en inre kris. Ljuga för mor på julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!
”Jag kopierade ljudboken och lade upp på The Pirate Bay”, sa Karl-Sigfrid.
Modern ryckte till.
”Vad sa du att du gjorde sa du?”
”Jag kopierade Guillous ljudbok åt de fattiga.”
”Är du inte klok, pojke!”
”Jag har kopierat en massa andra skivor också från rika människor och spridit dem till fattiga människor.”
”Va?! Jag har närt en digital kommunist vid min barm!”
Modern tvingade Karl-Sigfrid att ringa upp Guillou och berätta sanningen. Guillou blev rasande.
”Men Jan”, protesterade Karl-Sigfrid, ”du sa ju själv på 70-talet att man inte får övervaka människor.”
”Sa och sa! Det är ju min ljudbok! Och vad tror du alla dom andra ska säga? Vem är det du har stulit ifrån mer än mej?”
”Det ser man med en enkel sökning på The Pirate Bay”, sa Karl-Sigfrid.
”Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!”
”Jag är beredd att ta mitt straff, Jan. Jag har skänkt lite glädje åt dessa olyckliga som inte äger ett eget bokförlag, det är vad jag har gjort.”
Jan Guillou höll på att kvävas av julilska.
”I morron är det du som följer med mig runt till alla som du har stulit ifrån och ber om ursäkt!”
Den för tillfället inte fullt så ömma modern tillade:
”Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!”
Karl-Sigfrid gick i säng. Han hade redan läst på internet hur filmen slutade.
*
Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och ställa några frågor. Hade icke den grymme Guillous hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som Karl-Sigfrid spritt ut över samhällets invånare. Om han sett Satmaran ta sin långrandiga dokumentär om sidenslipstillverkning till sitt hjärta, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in i den arbetslöse Rick Falkvinges hem där barnen storögt betraktade japanska sexlekar med batonger av päronträ? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara med när Farmor Gun öppnade sin tar-fil och med tårade ögon provlyssnade en timmas rippad dödsmetall?
*
Frampå dagen tog Jan Guillou med sig sin sökutskrift och Karl-Sigfrid och gav sig ut på pilgrimsfärd till ett antal medmänniskor med en årsinkomst på över 5 basiljoner kronor.
Filosofie doktor Lars Gustafsson öppnade dörren.
”Goddag”, sa Jan Guillou generat. ”Det är så att Karl-Sigfrid här har spridit ett av herrskapets verk på internet.”
”Jag skulle be så mycket om ursäkt”, sa Karl-Sigfrid, ”men du är ju så rik och lycklig och har dessutom fått många nya läsare, och jag har sett till att det också har fått sprida lite julglädje i samhällets bottenskikt.”
Filosofie doktor Lars Gustafsson stod och gapade.
”Det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag publicerades”, utbrast han sen. ”Vill du ha en diktsamling?”
*
Karl-Sigfrids förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom så mottogs han som en hjälte, och de kopierade upphovsmännens glädje över att samlingsalbum och ljudböcker hamnat hos bättre behövande visste inga gränser.

Hacka lagen

“Kod är lag, hacka koden!”
En av de tänkare som influerat mig mest är Darwin. Darwin personligen ville beskriva livet på cellnivå, men frågan är om hans modeller inte går att applicera på större system. Jag gör ett försök med juridiken.

Darwinismen, FRA och informationsfrihet

Det finns en åsikt om de nya lagarna kring teknik jag hör ofta. De som skiter i lagen för att den ändå går att komma över på ett par minuter. Det är nog många av oss pirater som kommer ihåg diskussionerna kring Tor, Relakks, Ipredator, OneSwarm och Darknet, tjänsterna, programmen och protokollen som med ett par knapptryck skulle eliminera effekterna av alla övervakningslagar. Många minns också hur man med diverse trick kom förbi varenda regel och regulation som stod i vägen för informationsfrihet. Jag har själv haft lite av en bakgrund i flashback där många har en morbid, påtvingad informationsfrihet som princip. Personer som gör allt de kan för att privat information, från hemadresser till pornografiska klipp, ska spridas på det publika internet. Och de gör det. De lyckas.
Det som fick mig att förstå hur de lyckades var när man inte bara beskyllde politikernas konservativism och bristande teknikvana, utan även den politiska processen. Att i tiden mellan lagförslag och implementerad lag har många redan satt igång systemen som överbrygger det man såg som negativt med den nya lagen. Med en sådan tidsförskjutning kommer lagen aldrig kunna styra över ny revolutionernande teknik som internet.
Vad blir konsekvenserna av att människor konstant bygger över lagar de inte gillar?

Pressar lagarna mer

Det naturliga urvalets effekter på säkerhetssystem är svåra att förneka. Liksom Ghostburglar fick ASSA Abloy att byta ut enorma mängder lås när han avslöjade att deras populäraste lås gick att knäcka på ett par sekunder bör de som knäcker lagarna få lagstiftarna att tänka till. Än ser vi inte det. Vi har FRA-lagen trots att alla som sysslar med något som hade varit minsta viktigt för FRA att plocka upp (Vi tänker oss alltså att de existerar) är en liten delmängd av alla de som sitter väl trygga bakom sina anonymitetslösningar. Att bli tagen av FRA är troligen svårare än att som fjortonårigt par bli tagen för att ha brutit mot lovlighetslagen.
Men ändå finns fortfarande lagen. Man kan tala om rättsprinciper. Om att den borde finnas som moraliskt incitament för att inte begå brott på internet (och då glömma alla barnporrsbrottslingar och trakasserande troll som nyttjar populariseringen av anonymitetstjänser). Men då glömmer man snabbt den enorma betydelselöshet lagen får. Man glömmer att man odlar känslan av att polisen inte kan ta en. Man glömmer att man med sådana lagar separerar rättsväsende från folk ännu mer.

Skarpare kritik mot lagsprinciperna

Riksdagen bör ta lagbrytarkulturen på allvar. Inte genom att låta förövarna fortsätta, utan att omvärdera sina rättsprinciper. Idén om immaterialrätten som naturrätt är ingen statisk sanning. Det är en idé vi haft i 200-300 år. Att det finns så stort motstånd och bristande respekt för en kategori lagar måste en dag ge politikerna en hint om att rättsprincipen inte går ihop med samhället som det är idag. Att helt enkelt ta sig över lagen är ett effektivt sätt att visa bristen i applicerbarhet hos lagen.

Lagar och normer

Situationen vi har nu refererar folk lite lättsamt till som en ‘generationsklyfta’. Men problemet är väldigt mycket större än så. I mina ögon uppstår kulturer om att bryta mot lagen alltid kring lagar som är formulerade kring orättvisa faktorer. Bristfällig sakkunskap (Beatrice Ask och internet) och lagar som ger för starka fördelar för ena sidan (Upphovsrättslobbyns påverkan) är som jag ser de element som påverkat dagens situation till att bli som den är.

Cybernormer och klyftan mellan lagar och normer

Men vad leder en sådan situation till? Lagarna kommer aldrig vara perfekta, och det kommer följdaktligen alltid vara grupper som motsätter sig lagarna. Men dagens situation håller på att spåra ur. Cybernormer är ett rättssociologiskt projekt som studerar ungas inställning till lagar kretsande kring internet. Enligt deras senaste rapport där de studerat ungdomar mellan 15 och 25 år är det 79% i gruppen som känner till att de begår upphovsrättsintrång och ändå gör det. 72% av de svarande tror inte att lagar som försvarar upphovsrätten faktiskt skulle hindra dem eller andra från att begå upphovsrättsintrång. 76% tror inte att det faktum att upphovsrättsintrång är olagligt hindrar någon från att begå brottet.
Vi har nästan en hel generation som tappar respekt för lagen. Och på sättet lagstiftarna agerar ser jag inte att det har någon chans att ändras i framtiden. Vi kommer få större och större grupper i samhället med minskad respekt för polisen och rättssystemet. Framför allt kan deras respekt för äganderätt komma att urvattnas. Om man dagligen får höra att man är en tjuv, och om man dagligen vänjer sig vid att behöva gömma sig för rättssystemet, då kommer man lära sig de mönstrena. Vi riskerar att en hel generation växer upp utan en syn på stöld som något dåligt. Vad som idag inpräntas är ”minskade intäkter” är inte långt från ”minskad rikedom”. Och när de år efter år ser hur fildelningen ökar utan att artisterna försvinner, då kommer de sluta ta sådana argument på allvar. Om ägaren man stjäl ifrån inte tar märkbar skada av det kan det väl inte vara något problem? Hur många generationer ska vi låta det här fortgå?

Splittrat folk

Bland de människorna som tappat respekten för rättssystemet finns en ännu farligare grupp. De är nästan att se som halvt separatistiska teknokrater. Jag tog upp dem i början. De bryr sig inte om lagstiftande politik längre. De undviker den genom att systematiskt bygga sig över lagar. Cybernormer rapporterar också att 9% av den undersökta gruppen använder anonymitetslösningar redan nu och hela 60% kan tänka sig att göra det om rättssystemet får ökade befogenheter för upphovsrättsintrång.
Som pirat är det lätt att tänka att det är bra. Man tror lätt att det bara gäller de lagar vi motsätter oss. Att det gäller immaterialrätt och övervakningslagstiftning som FRA och IPRED. Men det går djupare än så. För inte ens jag tror på ett helt anarkistiskt internet. Lagar måste finnas, och genom att ta polisens våldsmonopol ifrån dem på internet är extremt kontraproduktivt. Det de människorna gör nu uppmuntrar till samma kamp som polisen för mot beväpnade våldsbrottslingar, men på internet. Det blir därför föga förvånande att se att polisen får ökade befogenheter på internet. Vi kommer också se en segregering på internet. Det kommer bli större skillnader mellan de som kan bygga sig förbi lagarna och vardagsanvändaren. Folk kommer använda internet med helt olika förutsättningar. Och det är dåligt för min syn på internet som en kommunikationsinfrastruktur för alla.

Vill vi ha det samhället?

Jag vill ha ett internet med lagar. Jag vill ha ett internet där man fortfarande kan bekämpa barnporr och spåra tydliga hot (uttalade, inte de som FRA påstås jaga). Därför motsätter jag mig både den separatistiska teknokratin och riksdagens antipiratlinje.
Men samtidigt behöver vi också de som bygger över lagen, så länge som det görs på rätt sätt. Istället för att systematiskt gömma sig själv behöver vi människor som Ghostburglar. Människor som skriker om hur lätt det är att gömma sig och hur fel lagstiftarna gör. Det är hur man bryter mot lagen på ett produktivt sätt.

Informationslagen, den eviga konflikten

(Upphovsrättshistoria i den här artikeln är oftast hämtad från Carla Hesses “The rise of intellectual property, 700 B.C. – A.D. 2000: an idea in balance”)
1984 formulerade Steward Brand informationslagen, formuleringen av den eviga konflikt ett samhälle och dess juridiska system måste lösa:

On the one hand information wants to be expensive, because it’s so valuable. The right information in the right place just changes your life. On the other hand, information wants to be free, because the cost of getting it out is getting lower and lower all the time. So you have these two fighting against each other.”

Hur informationsflödet hanterats innan

I min subjektivt valda början hade information nästan alltid en kostnad. Konstnaden låg inte i informationen i sig, utan i mediet det trycktes i. Det var innan kopieringens möjligheter. Lagring av skedde på pappersliknande konstruktioner som djurhudar och växter med gynnsamma fiberstrukturer. Själva kopieringen skedde för hans. Bok för bok skrevs om för hand. Kopieringsarbetet var ett enormt arbete och ledde till en kostsam slutprodukt. Att köpa lagrad information kostade alltid mycket. Men hur såg man på priset på själva informationen i sig?

De gamla grekerna såg kulturell och innovativ förmåga som en gåva från gudarna, och därför inget som kunde köpas, säljas eller ägas. Det var bara något som hände en. Enligt Platon hände det en redan vid födseln. Sokrates hade en livslång kamp mot sofisterna som tog betalt för att ha elever i filosofi och retorik. Ändå har vi ett gigantiskt kulturarv från grekerna (Inte bara gammal teater, fråga en filmvetare eller en expert på psykoanalys) och hela grunden till västerländsk filosofi.

Muslimerna hade en liknande syn på kunskap, all kunskap kom från gud, från Koranen. Vissa moraliska rättigheter fanns. Men att dömas för att säga någåt som någon annan imam redan sagt sågs snarare som lögn än som idéstöld. Kineserna utgör ett litet undantag, de kunde trycka böcker. Ändå hade de inga immateriella rättigheter alls.

Den judisk-kristna kulturen tog det ännu längre. De valde att se säljande av kunskap som en synd. De arbetade under regeln ”Scienta donum Dei est, unde vedi non potest”, ungefär, “kunskap är en gåva från Gud, därför kan det inte vara en handelsvara”. Yrkesgrupper som forskare, jurister och läkare fick inte ta betalt för sin kunskap, utan fick istället ta emot gåvor.

Kopieringsförbud införs

Tyvärr slog europeisk kopieringsteknik, vår tryckpress, igenom samtidigt som den förtryckande katolska kyrkan var stor. Kyrkan hade en utbredd bokkopieringsverksamhet i klostren och kunde på det sättet ha ett ganska starkt monopol på informationsreproduktion. När tryckpressen slog igenom ville man från både kyrkans och statens håll begränsa möjligheterna till konkurrens på informationsdistributionsmarknaden. Så man införde det som brukar sägas vara den första upphovsrätten.
Den första upphovsrätten var radikalt annorlunda dagens upphovsrätt och var ett initiativ från staten och kyrkan för att hålla kontroll över informationsdistribution (framför allt religiösa och politiska texter) snarare än att hävda någon sorts ägande för kreatören. Snarare var det så att den ändring Statue of Anne innebar var till för att man med den första lagen så fundamentalt svek författarna i förmån till tryckerierna, staten och kyrkan. Den första upphovsrätten skyddade framför allt de tryckerier som var godkända av staten och såg till att texter som trycktes var förhandscensurerade.

Carla Hesse skriver:

“State-licensed monopolies on text, on technical inventions, and on the means of reproducing them succesfully wedded the commercial interests of publishers, printers, and other technical entrepreneurs to the ideological needs of absolutist states to control the knowlegde that circulated in their realms.

Throughout the early modern world the development of commercial printing and publishing thus first occured through a system of state-licensed monopolies, sanctioned by religious ideologies, that made no mention at all of intellectual property rights.”

Det var då den antikopimistiska [från kopimism] karusellen började. Efter flera tusen år av fin kultur och kumulativ kunskapsutveckling (medeltiden exkluderad) började författare tänka i termer av att de hade någon sorts naturrätt till sina idéer. Konflikten förvärrades ännu under digitaliseringen då även skivbolag och filmbolag som byggde sin ekonomi kring dessa lagar startades. Den senaste upptrappningen började under 90-talet, då internet lanserades. Inte långt senare lanserades Napster, och kopimisterna fick ett rejält uppsving. ”Fildelningen” uppmärksammade debatten om informationsfrihetens vara och icke vara.

Frågan: Informationsfrihetens vara eller icke vara?

Upphovsrätten härstammar alltså från despotiska stater som ville kontrollera hur information spreds genom att införa monopol gällande vem som fick sprida informationen. I den demokrati vi har idag har folk redan börjat säga stopp. Många ser upphovsrätten som en kvarleva från gårdagen. Det är oftast rättighetsinnehavarna som begär utökningar av upphovsrätten och ökade resurser att upprätthålla upphovsrätten. Särskilt de senaste åren har vi sett att en negativ inställning mot upphovsrätt spridas snabbt.

För att upprätthålla det kopieringsförbud som en reglering av informationsfrihet krävs en närmast totalitär stat. Men det är inte det jag vill diskutera. Det är en relativt fruktlös diskussion och alldeles för mycket av en sakfråga. Bör vi ha en informationsfrihet? Jag är av den fasta åsikten att information gör sig bäst spridd. Information är makt, och det är inte makt det är lönt att sitta inne på den. Teknikutvecklingen har givit oss unika möjligheter att sprida och vidareutveckla den kunskap och kultur vi producerar och samtidigt lika unika möjligheter att kommunicera och sprida information. Kan det vara negativt?

Frihet för samhället och demokratin

Glöm inte att gratis bara är en aspekt av fri. Den monetära friheten i informationsspridning är snarare en konsekvens av en fri informationsspridning än ett syfte i sig. Nyckeln är att se till att informationsspridningens möjligheter maximeras. Richard Stallman tar upp det här:

“I believe that all generally useful information should be free. By ‘free’ I am not referring to price, but rather to the freedom to copy the information and to adapt it to one’s own uses… When information is generally useful, redistributing it makes humanity wealthier no matter who is distributing and no matter who is receiving.”

Information är dessutom ett otroligt viktigt demokratiskt redskap. Den senaste tidens stormande i Iran har varit en ögonöppnare för mig och säkert många andra. Tillsammans med kluster som Anonymous, telekompaketet och svenska piratrörelsen kämpade vi för att hålla internet öppet för Iranierna som ville rapportera om presidentvalet. Flera hemsidor med twitter i spetsen stormade av Iranier som ville rapportera det de såg när man försökte mörka både internet och media.

Och media. Granskande media var innan internet en av de viktigaste elementen för att stärka demokratin. För att de spridde information om våra förtroendevalda, deras politik och dess effekter. Det är ingen slump att samma parti och rörelse som kritiserar det kopieringsförbud som upphovsrätt och patentlagstiftning innebär också så starkt försvarar medborgerliga rättigheter och demokratiska värden. Kopimismen är en av demokratins grundvalar.

Spotifykatedralen, panem et circenses

I mitt förra inlägg hänvisade jag till min dröm om kulturmarknaden som en äkta basarmarknad, jag länkade även till en video som förklarade begreppen basar- och katedralmarknad. För att förstå inlägget ska du se videon eller känna begreppen katedral- och basarmarknad. Nu tänker jag tala om var Spotify får plats i allt det här.

Om Spotify och piratideologin

Tack vare Spotify har piratideologin kring kultur missförståtts (Nota bene, många piratpartister har inte förstått piratideologin fullt ut heller). Gratis var aldrig vår dröm. Och den gratis katedralsmarknad Spotify erbjuder är i mina ögon inget mer än en Panem et circenses-lösning. Vad Spotify ger oss är ett utvalt musikutbud, kontrollerat av producenterna själva, på producenternas villkor, censurerat och begränsat. Men eftersom det är gratis luras många konsumenter att tro att det är fritt. Gratis är inte fritt. Och eftersom det fortfarande är samma producenter som innan som, utan någon större konkurrens, kontrollerar vårt utbud är det en lika illa katedralmarknad som innan, om inte värre. Nu behöver vi ju inte ens välja inom katedralutbudet, nu kan vi svälja allt katedralcheferna vill ge oss. För det är gratis.
Den problematiken har Rasmus Fleischer tagit upp.

Om spotify och fritt

Vill man förklara den största problematiken med Spotify kan man använda Fredrik Edins jämförelse i med Spotifysamhället (I och II). Fredrik Edin jämför med torg och gallerior. Gallerior är varma, sköna, ordnade, och ger illusionen av att vara fria. För att de är…gratis. Här drar Fredrik Edin parallellen:

”En galleria är också ”gratis” på samma sätt som spotify är gratis. Är du bara beredd att bli trakasserad av försäljare och rätta dig efter de förutsättningar som gäller i det numera privatiserade rummet kostar det ingenting att vara där. Om du är potentiell konsument alltså. Ända tills du letar efter någonstans att sätta dig och vila och upptäcker att de enda sittplatser som finns kvar är belägna i kaféet där man – just det – måste köpa något”

Och det är skillnad mellan gallerior och torg, som han jämför galleriorna med. Gallerior har bekvämligheter, men till frihetens pris. Plötsligt låter du marknadskrafter sätta lagar för dig, trots att du inte ens betalar. Bara de marknadsaktörer som gillas av (läs: redan har mycket pengar) den huvudsakliga aktören (galleriaägaren) kan ta sig in i gallerian. Och om informationsspridning ska ske, ska den ske på de villkor den huvudsakliga aktören kräver. Det som brukade vara ett offentligt rum förvandlas till ett rum där en aktör har makten över folks friheter.

Om Spotifieringen

Detta leder också till att det som en gång uppfattades som en frihet är nu en krav på motprestation. Precis som sittplatsen på caféet kräver att du handlar, bör du betala för Spotify. Och tro inte att du betalar för något du vill ha. Nej, du tvingas betala för att slippa det du inte vill ha, reklam i det här fallet. Det är poängen med hela Spotifieringen: ”Att ta något som är gratis, hugga av det svansen, och belägga det med en avgift.” Du tror att du betalar en tjänst, men du betalar för att slippa bli utsatt.

Om underhållningsspyan

”Vi kan alltid sluta använda Spotify”. Men kan vi verkligen det? Kan vi vänja oss av vid det strömmande av musik vi får av Spotify? Kan vi vänja oss av vid underhållning som aldrig tar slut? Rasmus Fleischer använder Freud. Jag är personligen inget fan av Freud, men beskrivningen stämmer:

”Sigmund Freud menar att det diande spädbarnet i den orala fasen, som ännu inte utvecklat något ego, följer logiken “jag är vad jag ges”. Neurotikern som lider av oral regression kan inte släppa skräcken för att hans streaming ska avbrytas.”

Lisa Magnusson jämför med destruktiva förhållanden. Det är inte bra, det är inte kärleksfullt, men kan vill inte släppa det man annars kan sakna. Man vill behålla:

”Mm, och se där kommer Spotify och uppmanar dig att luta dig tillbaka i soffan och gapa duktigt för deras underhållning som aldrig tar slut, aldrig igen kommer du att behöva lämnas ensam med dina egna tankar en endaste sekund, älskling.”

Lisa Magnusson tar också upp hur Spotify inte handlar om kärleken till musiken, eller att utvecklas kulturellt för den delen. Spotify handlar istället om att få lite ljud som bakgrundsmusik. Lite som bilradio. Är det bilradio vi vill ha som soundtrack till livet?
Och vad händer sedan med den kultur som inte är en del av Spotifyflödet? Specialistdelen där den egentliga kulturella utvecklingen sker, vad händer med dem? Vad händer med alla de band man inte kan nå via Spotify?

Om alternativet

Därför måste vi söka alternativa lösningar. Den enda hållbara lösningen för en fri kultur verkar vara basarmodellen. Den kommer kräva mycket av aktörerna i kulturmarknaden, men med det engagemang det finns i både producering och konsumering redan idag tvivlar jag inte på att lösningen fungerar. Det kommer ske på en mer ideel basis, och det kommer krävas fler postdigitala lösningar med en fri digital grund. Och vi kommer få räkna bort många av de privilegier som kulturen idag åtnjuter (om inte kreatörer söker sig till mecenater), men det hade givit en mycket bättre marknad. Därför välkomnar jag piratkopiering.
Läs även:
Christopher Kullenberg om Spotify och Telia, nätneutralitet och antimarknader.

En granskning av immaterialrätten

Jag vill uppmuntra alla läsare att göra en sak, oavsett om ni är piratpartister eller kristdemokrater, anarkonihilister eller moderater, centerpartister eller sverigedemokrater. Jag vill uppmuntra er att ställa er två frågor. Och gå nu inte efter magkänslan. Försök istället att faktiskt formulera svaren på frågorna.

“Vad är värdet i immateriella rättigheter?”

“Vad vill jag ha ut av upphovsrätten?”

Alla lagar, särskilt de kontroversiella, kräver att man då och då stannar upp och ser på konsekvenserna av lagen. De positiva och de negativa. Man måste göra det med immateriella rättigheter, precis som med sexköpslagen och fortkörningslagen. Alla lagar. Vissa går fortare att ta fram ett svar till (ex. delen i brottsbalken som behandlar mord), andra kan diskuteras om och om igen, som sexköpslagen.

Och lagar kring immateriella rättigheter. Vad är värdet i immateriella rättigheter? Vad vill vi uppnå med att ha en lag som garanterar de rättigheter och skyldigheter som immateriella rättigheter innebär?

Immaterialrätten som naturlag

Många hänvisar till immaterialrätten som naturlag, en grundläggande princip som en del av äganderätten. Man har lagt ner ett arbete på att producera något, och därmed har man också rätt att bestämma och förfoga över samma ‘något’ som man producerat. Är det så simpelt? Är immaterialrätten en del av äganderätten? Immaterialrätten handlar i grund och botten inte om ägande och bestämmande över sitt ‘något’, utan om att begränsa andra människors rätt att kopiera det här ‘något’. Ett kopieringsskydd.

Och det komplexa här blir, är inte kopieringsskyddet självt en inskränkning i äganderätten? Om jag äger ett verktyg (en hammare, en tryckpress, en linjal, en dator), ska inte jag få bestämma hur den används så länge som det inte skadar andra eller inskränker andras friheter? Ska jag hindras från att använda mitt verktyg som jag äger för att du har vetat ett likadant sätt att använda det på längre än mig? Jag anser att rätten att bestämma hur man använder sin egendom är starkt kopplat till äganderätten.

Men det finns en enkel väg ut. Att som jag hävda att alla typer av äganderätt är rättigheter vi sjäva konstruerat för att få ett bättre samhälle. Då blir det plötsligt vi som sätter reglerna och vi som måste förändra dem efter hand som samhället förändras. Men det kräver en helt annan analysmetod. Vi måste analysera utefter konsekvenserna, skadan och nyttan. Vi måste se på immaterialrätten på ett utilitaristiskt synsätt.

Immaterialrätten ur ett utilitaristiskt perspektiv

Att analysera immaterialrätten ur ett utilitaristiskt perspektiv är faktiskt inte särskilt mycket lättare. Först och främst måste vi bestämma oss för vilka konsekvenser det är vi faktiskt söker. Vet vi själva vilka konsekvenser som är gynnsamma för samhället? Jag kommer främst analysera upphovsrätten utifrån flera tänkbara modeller, dessutom på ett väldigt subjektivt sätt.

Dagens modell: En stark upphovsrätt. I dagens modell har vi en lång skyddstid för både verken i fråga och alla verk som liknar eller har ett tydligt ursprung i verken i fråga. Däremot finns undantag. Upphovsrättsskyddat material kan nyttjas gratis via t.ex. bibliotek och radio och får sparas i arkiv. Undantagen i lagstiftningen är relativt många.

De effekter jag kan se av den långa skyddstiden är att det är säkrare för en kreatör på marknaden att få betalt. Det är ett system som sätter mycket fokus på inspelad media, och därmed kommer intresset av att spara sina skapelser digitalt för att sedan sälja dem. Det första problemet är att konsten begränsas. Att bygga ett verk på ett annat är också att producera konst. Remixande av musik förblir en icke erkänd verksamhet, och alla liknande verksamheter.

Dessutom är att det är väldigt mycket svårare att bli lanserad på marknaden, därmed kommer musikutbudet att smalna av. Det kan ses som positivt av vissa. Urvalet kommer att bli enklare och det man kan välja mellan kommer antagligen hålla en relativt hög kvalité om man frågar medelsvenssons. Uttryckt i biologiska termer kommer ett sådant system skapa kulturella generalister. Nota bene, inga ekosystem har plats med många generalister.

Stärkning av upphovsrätten: Vi kan tänka oss att man avskaffar de undantagen som finns idag, iallafall de flesta av dem. Som exempel kan vi tänka oss att man tar bort rätten till arkivering, rätten för bibliotek att låta ut exemplar och att radio och TV inte får spela media. För att se konsekvenserna av det kan vi se hur det var tidigare, innan biblioteksväsendet. Folk ägde oftast bara fyra böcker, bibeln, katekesen, psalmboken och bondepraktikan. Läsandet var ingen naturligt stor del av livet, så man köpte inte fler böcker. Vad gratiskonsumering gör är att lyfta ett intresse för kultur. Utan undantagen är knappt exemplarförsäljning heller möjlig, för efterfrågan kommer brista så fruktansvärt. Den kultur som konsumeras kommer antagligen vara lokalt baserad. Att få ett namn eller rykte kommer nämligen bli svårt.

Piratpartiets upphovsrättsliga modell: En liberalisering av upphovsrätten. Förkortningen i den ekonomiska skyddstiden till fem år kommer innebära att bearbetningar av verket kan leta sig ut på markanden inom samma generation. Att man strykt ekonomisk upphovsrätt i icke-komersiella sammanhang gör att många bearbetningar av verken kommer leta sig ut direkt. Att man strykt icke-kommersiell fildening gör dessutom att spridning av kultur i konsumtionssyfte kommer öka explosionsartat. Eftersom kulturintresset får en sådan boost kommer antagligen både kulturkonsumtionen och kulturproduktionen öka. Vi kommer att få en mycket bredare kultur, mestadels bestående av specialister (för att använda biologiska termer igen). Det stora problemet med den här modellen, som vi redan ser idag, är inte ”Hur ska artisterna få betalt när konsumenterna inte behöver betala?” utan ”Hur ska en så otroligt stor kultursektor kunna få betalt”.

Att det som artist skulle vara omöjligt att få betalt i en sådan här situation är orimligt att påstå. Men den enorma efterfrågan som kulturspridningen ger kommer den osynliga handen definitivt att lösa den problematiken. Men när vi får ett så enormt kulturskapande, kommer vi ha råd att heltidsförsörja kreatörer?

Och: Urvalet bland kultur kommer bli gigantiskt. Hur hittar man rätt? När dessutom nästan alla kreatörer är specialister.

Min upphovsrättsliga modell: Avskaffa upphovsrättslagstiftningen succesivt. Jag ser upphovsrätten som kontraproduktiv. Den vision jag ser för kulturmarknaden är en marknad där så många kreatörer som möjligt med så bred kultur som möjligt med fria tyglar och med fria konkurrensregler på ett darwinistiskt sätt kan bidra till att skapa den bästa möjliga kulturella miljön, full av både specialister och generalister. Den ekonomiska upphovsrätten är ett väldigt starkt hinder för en sådan marknade. Och den ekonomiska upphovsrätten är ett starkt hinder för den fria konsten. Ja, vi hade haft en större ekonomisk exploatering av kreatörer, men jag ser inte att det är en självklarhet för kreatörerna att få betalt.

Vad händer då med den moraliska upphovsrätten? Bör den avskaffas? Jag ser inte att den moraliska upphovsrätten är en upphovsrätt. Den är snarare att jämföra med de etiska regler som Rasmus Fleischer talar om.

Och jag ser hellre att det som idag är moralisk upphovsrätt imorgon är etiska regler på marknaden. Då får vi en friare konst, där majoriteten av konsten är reglerad av normer snarare än lagar.

Vad jag strävar efter är en basarmarknad för kulturen. En bra basarmarknad är bara möjlig när kommunikationsmöjligheterna är väldigt stora. Kanske var det därför den kulturella basarrevolutionen började på internet. Napster och Kazaa byggde den nödvändiga grunden till den, nu sköts den i allt från mindre kluster på internet till The Pirate Bay.

Så, kulturälskare, vilken modell vill du ha?

I nästa inlägg kommer jag ställa basaren och katedralen mot varandra, samtidigt som jag jämför gratis med fritt. Allt i ett konkretiserat högst aktuellt exempel.