Jag har upptäckt att liknelsen mellan Almedalen och ett liverollspel som Rasmus Fleischer presenterat och jag okritiskt svalt inte är tillräcklig. Jag vill istället presentera analogin att Almedalen är ett ekosystem som äger rum.
Bland djuren var den största skiljelinjen mobilitetsform. På ena sidan kräldjuren och på andra sidan de upprättstående djuren. Kräldjurens natur är en väldigt långsam och granskande natur. Kräldjuret rör sig med direkt symbios med sitt underlag och låter mediet vara en del av upplevelsen. Som ett sjätte sinne. Kräldjuret är kanske långsamt, men arbetar ordentligt. Det plockar inte bara low hanging fruit, utan arbetar mot något högre och drivs till stor del av kunskapstörst och nyfikenhet.
De upprättgående däremot, de lever efter målet. Mediet ses som något man måste lägga under sig. Utan att ständigt ses nästa delmål runt hörnet tappar den upprättstående motivationen. Kanske är det inte en slump att de upprättstående tvingats arbeta fram så bra distansseende. Det är inte blott en egenskap för dem, utan ett överlevnadskrav.
Kanske är det inte en slump att denna skiljelinje är så tydlig i Almedalen. Almedalen flockas av människor som rör sig mellan två typiska politikermodeller. Agitatorn och statsvetaren. Statsvetaren är – som andra vetenskapsmän (Med vissa undantag, genusteoretiker och humanekologer t.ex.) – typiska kräldjur. Den vetenskapsteori som länge dominerat är typiskt kräldjursaktig. Falsifikationismens uppmuntran till kopiering och mutation av experiment är typiskt kräldjursaktig. Den vill veta mer om detaljerna och möjligheterna inom ett område innan den erövrar nästa. Till skillnad från de upprättstående som ser sitt egenvärde i områdesdominansen. Detta återspeglas tydligast av att låta retorik dominera fakta och att se sanningen som sekundär.
Andra arter som skådades var fåglar, som visserligen dominerade det ensamma luftrummet men där var de relativt ensamma. En hel del s.k. “söta” djur sågs också. Djur vars överlevnad inte överhuvudtaget byggde på användandet av sin terräng, utan snarare livnärde sig på sitt utseende allena. Tydligast var kanske Alliansens oranga skyltdockor som syntes överallt där de proklamerade sin status som likriktade icketänkande kroppar.
En annan skiljelinje som dominerar hela den politiska debatten var linjen mellan parasitism och kommensalism, eller i enklare termer, köttätare och vegetarianer. Den syntes tydligast i en debatt mellan De Sju ungdomsförbunden och Ung Pirat. Vissa förbundsföreträdare (i synnerhet CUFs och Ung Vänsters) livnärde sig bara på retorik och anklaganden hela debatten. Istället för att tävla om medhåll tävlade de om att sprida ut mothugg. På andra axeln var Ung Pirats och KDUs (En kille som var betydligt kompetentare än sitt parti) företrädare som diskuterade visioner, aktioner och smarta lösningar som de ville sprida och sätta i verket. KDUs David Högberg erkände visserligen saker som grovt underminerade hans trovärdighet i informationsteknologiska frågor (Som IPRED-stöd och ovilja att digitalisera) men kompenserade med kompetens inom området öppen källkod.
Det intressanta här är att det verkar finnas en korrelation mellan kräldjur och vegetarianer, och ännu större korrelation mellan upprättstående och köttätare. Jag misstänker att det är symbiosen med mediet som gör kräldjuren ovilliga att missbruka och ödelägga naturen kring sig. De upprättstående som bara ser röstantalen har inga problem med att inte titta neråt. Jag själv? Jag vill sålla mig till kräldjuren. Mitt syfte med resan var inte att marknadsföra mig själv eller mitt parti. Inte heller såg jag något större intresse i att snäva blicken och “effektivisera” genom att bara gå på föreläsningar som relaterar till piratpolitik. Då hade jag inte gått på orelaterade seminarium som seminarium om prostitution och vapenindustri. Som den filosof jag är klarar jag inte av att snäva in mig. Jag tror på helheyssyner och på ett friskt flöde av ideologisk stimuli och perspektiv.
