Nyligen höll Ung Pirat sin femte förbundskongress. Ledordet på kongressen var incitament. Vi diskuterade nätpolitiska aktivisthandböcker, eventdokument, byggande av RepRaps, engagerande utbildningar och projektbidrag. Ja, den nya ordföranden gick till val på att vara en doer som skapade och uppmuntrade all typ av verksamhet. Överhuvudtaget dominerade känslan av attt framtiden var hoppfull och fylld med händelser.
Piratpartiet har sitt årsmöte, och där skapas inte incitament. Gamla problem som givits ad hoc-lösningar jagar oss. I tre årsmöten har vi aktivt diskuterat jävsproblematiken i styrelsen utan att ha gjort något. Personen som arvoderar två styrelseledamöter valdes om för ett år sedan, och nu ska de han arvoderar väljas om. Ja, en tredje person som är direkt anställd av Christian Engström ställer upp i valet. Det är såklart oerhört tråkigt att ett parti som klagar så mycket över jävsproblematik i domstolar domineras av en sådan stor jävsproblematik själv. Hela problemet tas med en stor måtta trötthet av många av de aktiva. Personerna har för stor makt (i egenskap av otroligt vällästa bloggare) för att man ska kunna göra något. Sådant skapar inte incitament. Läs mer om det hos Jan Lindgren, Queriem och Sammy Nordström.
Nej, jag vill tala mer om det här med maktlöshet och incitament. Valberedningen vid årsmötet som valde om Christian Engström föreslog självklart inte Christian Engström till styrelsen. Regel nummer #001 för en valberedning är ju att inte föreslå människor med klart uppenbar jävsproblematik. Jan Lindgren som satt i valberedningen det året berättar om vad som hände då:
Ungefär två veckor efter det att valberedningen postade sitt förslag för den nya styrelsen så hände nästa stora sak. Christian valde att dra in ett lån på 500 000 kronor till partiet. Förutom att flertalet budgetar påverkades negativt så innebar det även att två personer, som partiet precis hade anställt, blev av med jobbet. Den ena personen var jag och den andra personen är bror till en annan medlem i dåvarande valberedning. Av sex personer i valberedningen påverkades alltså två stycken av Christians beslut att dra tillbaka lånet.
Därefter blev Christian Engström omvald. Så lätt är det att köpa sig en plats i Piratpartiets styrelse. Självklart sitter han i Piratpartiets ledning också. För mig blev det en påminnelse om vad maktlös jag känner mig i partiets interna organisation. Under detta årsmötet försvarades också Christians metoder på följande sätt:
Om jag förstått saken rätt är PP:s ekonomi beroende av en lån som finansieras av Christian Engström och att Christian inte minst av den anledningen vill ha en plats i styrelsen, vilket är brukligt i näringslivet. Vilka förpliktelser som är förenade med lånet borde klaras ut i låneavtalet och inte förpesta denna årligen återkommande diskussion.
Men det här är inte näringslivet. Det här är en ideell förening med tusentals oavlönade medlemmar. Hundratals oavlönade aktiva medlemmar sliter ofta och hårt på sin fritid för att de tror på någonting. I näringslivet sliter folk för lönekuvert, betalning. Det är troligen inte svårt för en säsongsarbetare att acceptera att denne aldrig kommer att ha något inflytande över vilka som styr företaget, än mindre vara en av dem som styr det.
Men för oss som arbetar gratis är det enormt frustrerande att se toppskiktet av partiet förvandlas till en avlägsen aristokrati, där de rika och dess vänner har förtur. Det är den ultimata maktlösheten. Att vara både obetald, ohörd och helt utan inflytande.
Vill ni skapa ett levande parti, där medlemmarna tar initiativ, utför projekt och driver sina idéer? Involvera dem då. Vidga inte klyftan mellan de härskande och de härskade i partiet, minska den. Ett bra första steg är att separera banden mellan pengar och förtroende i partiet. Det första steget dit är att lösa jävsproblematiken genom att ha en styrelse utan Rick Falkvinge, Anna Troberg och Henrik Alexandersson. Alla tre är betalda av Christian Engström.