Det här är alltså en liten uppföljare till förra inlägget. En sista punkt. Hur uppstår de ideal som reproduceras bland de diskuterade och anklagade modebloggarna? Lisa/Jon skriver:
Poängen är att det inte handlar om Elin Kling eller Blondinbella. Jag kan välja att inte lyssna på ord som ”entrepenör” och ”personal branding”. Poängen är att att texterna måste ses i en kontext. Kontexten är att ungdomsarbetslöshet och utanförskap är ett faktum. Poängen är att samtidigt som min föräldrargeneration fortsätter jobba till 69, så släpps inte unga in på arbetsmarknaden. Poängen är att vi inte vet våra rättigheter eller förstår vårt värde, när (sorry för jobbigt ord, men här är det befogat) diskursen är totalt dominerad av antingen total individualism eller en dumförklarad helhet.
Samhället suger för de flesta av de unga som inte anammar entreprenörsidealet. Tro inte att ungdomar omfamnar det för att de känner sig lockade. De omfamnar det för att många måste göra det. Annars väntar socialbidrag och tvångsarbete. I ett sjukt samhälle där gymnasieungdomar tvingas tävla i “ung företagsamhet” är Blondinbella-idén bara ett uttryck för den ideologi vår arbetsmarknad, vår skola, vår uppfostran och vår politiker slussat oss in i. En ungdom som läser handelsprogrammet kommer aldrig behöva läsa Blondinbella för att ta del av idealen hon kritiseras för. De finns redan noggrant författade i kursplanen.
Ätstörningar handlar om så mycket mer än att vilja likna sina förebilder. Jag har haft en del nära med ätstörningar, men jag kan inte komma på ett enda fall där jag uppfattat det som att förebilder eller rådande ideal varit en avgörande orsak. Ett samhälle med Sveriges ekonomiska läge som inte anser sig ha råd med fler kuratorer än att det ofta går över tusen elever per skolkurator har nog djupare problem än enskilda modebloggare.
Hade samhället varit intresserade av den psykiska hälsan bland unga hade kanske ett första steg varit att se till att alla unga har möjlighet till psykiatrisk rådgivning, att skolans arbetsmiljöproblem tas på samma allvar som resten av samhällets arbetsmiljöproblem, och att det blir lättare för behövande unga och familjer att få ekonomiskt stöd. Se till att ungdomar inte har ett liv som växlar mellan korta vikariat och småbidrag att vänta när de går ut gymnasiet. Reformera de delar av gymnasieutbildningarna som handlar om “entreprenörskap”, gärna under annat namn.
Sedan kan vi prata normkritik hos modebloggare.