Om att ta debatten med småpartier

isak  

Lorentz Tovatt länkade idag (angående en diskussion som sprang ur Gudmunssons idiotiska texter) till ett av hans gamla inlägg om att “ta debatten” med rasister som Sverigedemokraterna eller (i det här fallet) Per Gudmunsson. Jag tänker inte diskutera någon av deras innehåll. Jag kommer istället att välja en personlig approach som alternativ till Lorentz Tovatts mer sakliga inlägg.
Så, myten om att vi kan bemöta Sverigedemokraterna seriöst och därmed vederlägga dem med fakta. Då kommer ingen att rösta på dem och allt kommer att vara frid och fröjd. Innan jag börjar med personliga reflektioner vill jag be er om att läsa om det, och tänka på hur surrealistiskt det låter. Att argumentera bort människor med rädsla för främmande kulturer med statistik. Yeah, that will cure their phobia.

Så jag själv. Jag har varit aktiv i Ung Pirat och Piratpartiet sedan vintern 2009. Jag har varit huvudansvarig för kampanjer och lokal organisering i två av Piratpartiets viktigaste kommuner (Lund 2009 och Uppsala 2010), jag har varit aktiv på lokal nivå i både Ung Pirat och Piratpartiet. Jag har rest runt mycket i fyra av våra fem distrikt och träffat mycket människor. Jag har en god relation till de flesta som styr på lokal nivå i Ung Pirat, och många i Piratpartiet. Det är det jag kommer att utgå ifrån i blogginlägget. Jag ser ett stort värde i demokratiska ideal, men jag ser ett ännu större värde i (bland annat internationell) moralisk jämlikhet – något som Sverigedemokraterna helt klart inte kämpar för i sin “hjälp svenskar först”-ideologi.
Jag lyfter ett stycke som Lorentz Tovatt skriver:

“Kommer ni ihåg Åkessons debattartikel i Aftonbladet för ett och ett halvt år sedan? Den om att muslimerna skulle vara det största hotet mot Sverige. Den publicerades tillsammans med att ett gäng professorer och experter skulle bemöta det han skrev och hacka sönder det bit för bit. Här kan man alltså säga att Aftonbladet ”tog debatten”. Vad hände?
Det blev ett gigantiskt mediadrev. Dels innehållande spekulationer om själva innehållet i Åkessons artikel, men främst på metanivå. Man diskuterade huruvida det var rätt av Aftonbladet att publicera artikeln eller ej, osv. Hursomhelst, man kan konstatera att SD:s mediaexponering gick från 0-100 på bara några dagar.
Konsekvensen av detta (kanske inte nödvändigtvis enbart av detta, men jag tror definitivt att det var en bidragande faktor)? De gick från att ha 3 % till att ha 5.2 % på två månader.”

Ja, det är helt klart så det fungerar. Piratpartiet hade ett mycket mer slipat politiskt program, mycket mer vana funktionärer och mycket mer tränade debattörer i det allmäna valet 2010 än EP-valet 2009. Men eftersom vi gick från att få en massiv mediaexponering till att knappt synas alls fick vi bara en tiondel av rösterna 2010 som vi fick 2009. Hela det tappet kan inte förklaras med Ricks barnporrblunder eller att folk tar EP-valet mer seriöst.
Vad beror det på då? Att väljarna går efter vad tidningarna skriver om? Kanske delvis, men det finns ett sjukt oberättat perspektiv som ingen moderat eller sosse kommer att förstå. Medlemsperspektivet. Våra medlemmars vilja att hjälpa till att organisera valstugan, dela ut flygblad, delta i debatter, hjälpa till överhuvudtaget ökar nästan exponentiellt med mediautrymmet vi får. Inget sporrar medlemmar så mycket som en tidningsartikel eller ett inslag på nationell TV. Och inget bekräftar deras världsbild så mycket heller.
Jag kan tänka mig hur många Sverigedemokrater som i samma ögonblick som artikeln publicerades i ett lyckorus kände hur viktig deras politik var och gav sig ut för att övertyga andra. Att Sverigedemokraterna talar om sig själva som censurerade  stärker nog bara känslan.

När vår berättelse berättades i tidningar hände också något med folk. Dagen innan kunde man stå och berätta precis hur upphovsrätten stärker de mellanhänder som drabbar både konstnärer och konstkonsumenter negativt eller hur patentsystemet förstör sjuka människors liv i tredje världen och tas som en idiot. Men veckan efter en publicering lyssnade många ivrigare och ansträngde sig för att förstå. Vår berättelse blev en del av paradigmet, det som var okej att tro på och lyssna till. Och som sagt, då Sverigedemokraterna talar om sig själva som censurerade…
Så sensmoralen är väl såhär: Vi kanske kan övertyga vissa av deras väljare. Jag sätter ett fett kanske på det, för jag köper det absolut inte själv. Men vi kommer definitivt att stärka Sverigedemokraterna som parti om vi gör det. Ett parti är så mycket mer än dess väljare och dess partiledare.