Replik till Isabella Lövin

isak  

Idag skriver Isabella Lövin om sin hållning i upphovsrätts- och kulturfrågor på SvD Brännpunkt. Bland annat skriver hon:

“I den gröna partigruppen i Europaparlamentet har jag gång på gång understrukit att man måste slå vakt om integriteten på nätet, och skydda enskilda fildelare från repressalier.
Samtidigt är det min övertygelse att man kan hitta en lösning som också skyddar enskilda kulturskapare.”

Jag håller i grund och botten med, men jag tycker att det är beklagligt att du (vad jag kan förstå) ställer upp en dikotomi mellan lösningarna. Vad vi behöver är inte lösningar som alternativ till reformerad upphovsrätt, utan lösningar som komplement till reformerad upphovsrätt. Jag håller med dig om att det är en stor utmaning att skapa ett samhälle där konstnärer (som är ett mycket bättre ord än det färgade ‘kulturskapare’) kan rikta sin koncentration mot sin syssla, och inte mot sina räkningar. Vad vi behöver tänka på i diskussionen är att inte göra internet till en halmdocka, och att inte se upphovsrättslösningar som de enda lösningarna.
Problem för finansiering av konstnärer har funnits väldigt länge. Problemen är äldre än torrentprotokollet, äldre än nätet, ja, till och med äldre än upphovsrättens internationella historia. Problemet med konstnärers ekonomiska situation är ett problem som är mycket större än frågan om upphovsrätten, och jag kan stundvis beklaga mig över att frågan om upphovsrätten tillåts ta upp så mycket av diskussionen av problemet. Vi har försökt länge nog att lösa ersättningsproblemet med upphovsrättsbaserade lösningar. Sedan EU på allvar började stärka upphovsrätten på internet i början av 2000-talet kan jag ärligt talat inte se att lagändringarna gjort problemet mindre. Snarare har det skapats en oroväckande och problematisk relation mellan konstnärer och konstälskare. Vi behöver hitta andra sätt att stimulera konsten.
Inte heller är jag en av de som tror att allt löser sig om vi bara reformerar upphovsrätten. Jag tror inte på myten om att folk då plötsligt skulle köpa mer, och dessutom göra det utan mellanhänder, och att alla artister då skulle bli rika. Det är en extremt förenklad världsbild. Men inte heller tror jag att folk skulle sluta betala för sig helt om vi reformerade upphovsrätten. För många är upphovsrätten mest ett stycke text, men många av dessa människor (som undertecknad) lägger ändå en stor del av sin inkomst på konst. Jag tror inte att vare sig en reformerad eller en förstärkt upphovsrätt hade löst problemet med konstnärers ersättning. Vi måste fundera på andra lösningar.
För det finns ju faktiskt andra sätt att lösa problemet. Själv går jag på många konstnärliga evenemang som får stöd av både kommun, landsting och studieförbund. Jag tar del av mycket konst som finansierats av konstnärslöner och andra typer av statsstöd. Jag går på konstutställningar, teatrar och festivaler som finansieras av det gemensamma. Jag tycker att konsten är väldigt viktig för samhället. Konst bör vara något alla har tillgång till, inte bara de rika. Därför tycker jag att konst kan och bör finansieras iallafall delvis på samma sätt som utbildning, sjukvård och kollektivtrafik. Jag tvivlar inte på att människor som inte håller med mig om det kan hitta andra sätt att stimulera konstnärers ekonomi utan att behöva stärka upphovsrätten.
Låt mig ta ett exempel från ett av dina egna expertområden, havet. Det har länge varit ett problem att haven blir mer och mer utfiskade. Organisationer som värnar om naturen har vetat det länge. Och på senare tid har det även börjat påverka fiskares ekonomi. Det finns uppenbarligen två motstridiga intressen här: allmänhetens (och naturens) och fiskarnas. Ett populärt sätt att lösa det är fiskesubventioner. Genom att betala fiskarna kan de fortsätta att fiska utan att gå i konkurs.
Lösningen verkar dock ganska verklighetsfrånvänd. Fiskebeståndet kommer ju att fortsätta krympa. Det är det enklaste sättet att se till att de anställda fiskebranschen inte drabbas så hårt av krisen i havet. Men det är djupt problematiskt för både naturen, allmänheten och – i längden – även fiskarna själva. Helt enkelt för att lösningen inte är kompatibel med verkligheten.
På samma sätt tror jag att vi behöver hitta en kulturpolitik som både är förankrad i verkligheten och är god för både konstnärerna – genom att bidra till deras ekonomiska situation – och till allmänheten – genom att göra mer och bättre konst tillgänglig för dem. För att återvända till början tror jag att en sådan politik behöver vara just ett komplement och inte ett alternativ till reformerad upphovsrättslagstiftning. Jag märker jämt och ständigt att du är väldigt ivrig att skapa en sådan politik. Det enda jag egentligen vill övertyga dig om är att en sådan politik inte varken nödvändigtvis eller troligtvis står i strid med en reformerad upphovsrättslagstiftning.