Idag talade jag med en väljare under flygbladsutdelningen. Hon berättade om hur 30 år tidigare varit med om att starta upp miljö- och framtidspartiet som det då hette. Hon glödde verkligen när hon berättade det. Sedan slutade hon brinna. Istället berättade hon hur detta nya miljöparti börjat hantera pengar, och hur det förändrade människor. Hon berättade hur de satte sig i vänsterblocket och började föra blockpolitik. Alla idéer miljöpartiet hade tänkt kompromissa in med en vågmästarställning krossades av ett socialdemokratiskt parti som styrde blocket med järnhand. Någonting hände när partiet blev stora. De fick hantera pengar. Med pengarna devalverades värdet av idéerna som i början drev partiet. Det viktigaste var tryggheten i riksdagsplatsen, hur man röstade blev sekundärt. Hon använde ordet “stagnerade” om vad som hände med miljö- och framtidspartiet. Och talade om att hon skulle rösta på piratpartiet tills vi stagnerade. Av leendet hon sa det med att döma verkade det inte alls som ett hot. Jag såg bara hopp. Hopp om ett nytt framtidsparti.
Tyvärr känner jag personligen inte samma hopp. Det beror på två saker som hänger ganska tätt ihop med varandra. Dels är det den maktkamp som dragits igång i piratpartiet av att valberedningen inte tagit med vår före detta vice partiordförande i förslaget till den nya styrelsen. Man tror att det går till på så sätt att Christian Engström blir arg på forumet och kanske sin blogg. Men det är så att Christian har lånat ut mängder med pengar till partiet. Dessa pengar skulle gå till att anställa Jan Lindgren. Han har redan arbetat alldeles för mycket som kampanjledare för partiet för sitt eget bästa. De skulle även gå till att anställa Andreas Bjärnemalm. Nu tas pengarna tillbaka. Är det då en slump att Jan Lindgren sitter i valberedningen som sammankallas av Mattias Bjärnemalm?
Flera har skrivit om det redan. Det är lika bra att ni läser historien där. Inlägget är inte tänkt för skvaller.
Det andra handlar också om pengar. Det handlar hur styrelsen lägger pengar. Att styrelsen lägger 90 000 kronor på en “Kickoff valrörelse” som mest verkar vara att de 25 högsta nationella namnen (Där majoriteten av styrelsen ingår) samlas på en dyr kursgård, pratar och leker lekar hade varit ganska ok, trots att de inte vill lägga 15 000 kronor på att låta två piratpartister åka till WIPOs stora möte två gånger innan valet. Två personer som varit där innan och byggt upp ett kontaktnät. Jag hade inte heller bloggat av bara den anledningen att de väljer att lägga vad som hade kunnat bli tre månaders lön för Jan Lindgren på den här kickoffen. Jag hade kanske till och med inte funnit det så klandervärt att det var värt att blogga om om inte detta skett. När en av de två som sökt pengar till WIPO-resan twittrade om att hon tänkte bojkotta den dyra kickoffen smsade en styrelseledamot och insinuerade att hon var “blindgirig” och sa åt henne att “titta ner ibland”.
Här någonstans hamnar vi i ett val. Vi kan välja huruvida vi vill låta pengar styra oss eller inte. Vi kan ta avstånd från de politiker som specialiserat sig i att stifta pengar till sig själva.
Men samtidigt har vi ett annat val att göra. Vi kan välja huruvida vi använder pengar som ett maktmedel eller inte. För vissa är pengar ett sätt att få makt, för andra är pengar skillnaden mellan att få ihop vardagen och inte få ihop vardagen.
Det verkar vara det närmsta året som det avgörs huruvida piratpartiet blir det framtidsparti man länge drömt om. Ett parti som tar avstamp i framtiden och medborgarna. Vi kan behålla våra ideal, och vi kan låta oss stöpas i samma form som de andra riksdagspartierna.