Frans Vincents minne och transhumanismen

isak  

När jag ser Frans Vincents youtubevideos får jag feta framtidsvibbar. Han säger att enda anledningen till att han lade upp vissa bilder på bilddagboken var för att själv kunna gå igenom bilddagboken och minnas vad han gjorde vid senare tillfällen. Frans har på det sättet integrerat sitt biologiska minne i internet. Jag tänkte direkt på Christopher Kullenbergs blogginlägg där han skriver:

Idag drabbades jag av en konstig känsla. Det var som om jag inte mindes om det var ett, två eller tre år sedan jag var på 4s-konferensen i Rotterdam. Det var lite obehagligt så jag funderade hur jag instinktivt skulle kunna minnas. Den första reaktionen var att söka i bloggen, och snabbt hittade jag svaret.

Vidare får man se Frans beskriva hur han själv lägger upp sina träningspass på internet, som en dagbok. Värt att notera här är två saker:

  1. Frans behöver internet för att kunna använda sitt minne. Det verkar vara en lika väsentlig del av hans kropp som glasögon eller pacemakers. Utan internet, knappt något långtidsminne.
  2. Eftersom hans minne är integrerat med publika delar av internet delar han sitt minne med massvis av andra människor. På samma sätt som generationen innan oss ansträngde oss för att komma ihåg det där citatet från den där boken man läste någon gång för ett par år sedan kan både Frans och vem som helst gå in på Frans sidor och söka igenom tills han hittar vad Frans lade på ”minnet” den dagen.

Är det här kanske ytterligare ett stort steg mot en symbiosliknande integration mellan våra hjärnor och datorer. Och vad händer när internet och våra hjärnor integreras? Kommer vi att få se wikipedialiknande integrationer av identiteter också?