Jag inleder med ett par ord av Rasmus Fleischer i Trolltyg del 11. Diskussionen har föregåtts av en diskussion om hur internet påverkar äganderätten:
J: Den distinktionen mellan privat och offentligt, som många av våra makthavare försöker följa och som journalistiska beslut ska göras i enlighet med, den finns inte längre. Tiden har gått den förbi. Paradigmskiftet har redan skett.
R: Ja, i nån mån. Eller jag skulle säga att skiftet har inte gått in i något nytt paradigm. Det finns ännu inget som har ersatt distinktionen mellan privat och offentligt utan den lever fortfarande kvar som en extremt viktig grund för allt vad vi kallar för politik, inom ramarna för en liberal demokrati. Vad vi kallar liberalism bygger ju på att man skiljer jättestrikt mellan privat och offentligt. Men jag tror att den distinktionen är i något slags kris och har varit det under lång tid. Det är en utveckling som tar lång tid.
Aktion: Internet utmanar distiktionen mellan privat och offentligt. Reaktion: Vi måste stärka det privatas ställning på internet. För mig blir det inte tydligare än så. Att använda internet som slagträ för ökad integritet är inte att argumentera för internet. Det är att argumentera mot internet, i en reaktiv mening. Precis som Rasmus Fleischer och Johanna Koljonen diskuterar i slutet av intervjun är internet lite av både upphovsrättens och integritetens antites, iochmed att internet de facto är en antites till privatlivets binära existens.
En fråga som Fleischer och Koljonen tenderar att tangera är frågan om internet och informationsfrihet. Jag är – som vissa av er vet – utilitarist och förnekar därför absoluta/naturliga rättigheter. Jag tycker däremot att det är hemskt intressant att ur ett etiskt perspektiv studera hur ett samhälle formar sina rättigheter. Informationsfriheten (som ska ses som en teknologisk naturlag och inte en etisk frihet) är en rättigheternas kollaps i mina ögon. Det börjar – som Fleischer och Koljonen diskuterar med att semi-privat information sprids i semi-privata kanaler. Nästa steg är att dessa kanaler med semi-privat information har växt sig till facebookkonton med 800 vänner eller fildelningsnätverk på ett par miljoner människor.
Där någonstans börjar det som en gång var att tala med sina nära om privat information bli att ta sig rätten att sprida information hursomhelst. Internet blir, som synes, antitesen till integriteten, upphovsrätten och andra system som bygger på distinktionen mellan privat och offentlig kommunikation.
Vill vi på allvar diskutera integritet och informationsfrihetens kompabilitet med privatlivet bör vi diskutera pressetikens och allmänintressets förhållande till integriteten. Där är Piratpartiet ett ännu mer kontradiktionärt parti än gällande förhållandet mellan upphovsrätt och integritet. Man vill ha yttrandefrihet, men innebär det att man vill ha en yttrandefrihet som tillåter sidor som utger sig för att ha någon typ av mediarelaterad funktion att publicera vad som anses vara integritetsbrytande uppgifter, som Politiskt Inkorrekt? Är man intresserad av Wikileaks, som anses vara så integritetsbrytande av vissa piratpartister att de lämnat partiet?
Viktigare i diskussionen: Kommer man ifrån att sidor som kan anses integritetskränkande som WikiLeaks, Politiskt Inkorrekt och Flashback är en konsekvens av den informationsfrihet som är en naturlag på internet? Kommer man ifrån att det är samma aktionära kraft som skapat utrymme för en bred upphovsrättskritik?
Nej, jag är trött på att föra en reaktionär politik mot internet. Jag diskuterar gärna internet-relaterade politiska problem som rättvis elektronik, nätfiltrering och klyftan mellan teknik och tjänstemannakompetens, men jag tänker inte bygga en ideologi på att agera mot internet. Jag säger som Simon Rosenqvist, jag är inte intresserad av integritet. Jag är intresserad av internet. Jag vill bedriva internetvänlig politik, inte reaktionär politik.
Lite guilt by association, här är andra reaktiva rörelser:
