“I Steve Jobs drömvärld behöver vi inte #prataomdet utan bara #läsaomdet“
Det kan först låta som en putslustig referens till ett samtida socialt fenomen, men det är mycket mer än så. Martin Gelin skriver om iPad som återgången till 1900-talsmedia. Drömmen om den frihetsgivande läsplattan som man kunde ta med sig överallt motsvarade sanningen lika mycket som bilen som frihetsmaskin. I verkligheten – rapporterar Gelin – använder människor iPaden mest “vid frukosttid, samt sent på kvällen”.
“I Shirkys något förenklade historieskrivning har människan rest sig från sin halvliggande position i soffan framför en tv-sitcom (1900-talets tongivande kulturformat, enligt Shirky) för att i stället sätta sig vid datorn och skriva blogginlägg, kommentera artiklar, spela in Youtube-filmer, uppdatera Wikipedia-sidor, dela med sig av intressanta lästips på Twitter eller organisera Facebook-grupper för misshandlade kvinnor i Indien.”
Vi – var och en – blev en aktiv del av kulturen. Vi publicerade, rapporterade, filmade, kommenterade. När så otroligt stor del av kulturen härrörde från människor som gjorde vad de gjorde för att de älskade det eller hade något att säga var det klart att medieföretagen kände sig hotade. De började med att skämta bort den kreativa kraften som amatörkultur, och lanserade sina egna alster som högkvalitativ konst. När det inte fungerade pressade de igenom förstärkning efter förstärkning av 1900-talslagstiftningen upphovsrätt. Nu när det inte heller visat sig fungera försöker de istället att forma vår infrastruktur efter konsument-producent-förhållandet de vill ha.
“Facebook-grundaren Mark Zuckerberg har kallat Ipad för ”ett underhållningsverktyg”.
Medieetablissemanget ser just det här som poängen med Ipaden. För de som tycker att det redan skrivs och filmas och snackas alldeles för mycket på nätet ska Ipad skapa lite ordning och reda i den digitala djungeln. I stället för webbens öppna kaos får man prydliga appar.”
iPaden tvingar tillbaka oss från det write/rewrite-samhälle internet förlöst oss till till en tillbakagång till hyrfilms- och skivbolagsmodellen av “kulturskapande”. Och nu när Sydsvenskan själva publicerat en så svidande kritik mot iPaden måste jag fråga, varför deltar Sydsvenskan i spektaklet?