Det här är en text jag velat skriva länge. För ett par månader sedan läste jag en text om att är en (i det här fallet politiker) ändrar sig bör erkänna det, och förklara varför. Problemet var inte att folk ändrar sig (absolut inte, det är viktigt) utan att de gjorde det i det tysta, i det fördolda. Att förklara varför man byter åsikt är inte bara ärligt och rakt – det ger också andra en chans att läsa varför, vilket ger en bättre övergripande förståelse. Jag ska nu göra just det. Jag ser det som en chans att göra upp med mitt förflutna.
Ett par ord om hur jag var
När jag började blogga i oktober 2009 var jag en helt annan person. Jag var väldigt högerliberal. Jag såg frihet och människors formellt autonoma val som det viktigaste – i politiken och i livet. Jag hade en moralsyn som helt och hållet fokuserade på formella rättigheter – samtidigt som jag förnekade moralens (eller – för er filosofinördar – någon typ av kognitivistisk moral) existens. Jag läste Pär Ström seriöst och tyckte faktiskt att han hade rätt i en del (det här är kanske det mest pinsamma att erkänna). Klimathotet var kanske inte en lögn, men iallafall en fet överdrift, och absolut inte en viktig fråga. Min extremt rättighetsbaserade syn och mitt snäva perspektiv gjorde det möjligt för mig att svälja Sverigedemokraternas feta lögn om hur de “censureras”.
Jag trodde att alla egentligen ville varandra väl och därför behövdes ingen reglering. Om vi bara sänkte skatterna, tog bort arbetsskyddslagar och annat sosseri så skulle folk vara snälla mot varandra av egen vilja. Ja, men vänsterslödder var ju inte snälla. Rättighetsfilosofin gjorde ju självklart också att jag hatade deras civila olydnad. I min bild av demokratin ingick ett strängt efterföljande av lagen. Kort sagt: Jag var reaktionär på de flesta områden man kan vara reaktionär inom.
Vad som förändrades
Jag tror att den första viktiga skillnaden var när jag började umgås med andra politiskt intresserade människor regelbun. Ett par månader in i mitt bloggande gick jag med i Piratpartiet. Piratpartiets forum och bloggar var fulla av reaktionära människor, hatiska människor och rättshaverister (fortfarande, till en viss del. Men det har skett en dramatisk förbättring). De hjälpte mig inte ett dugg, utan bekräftade bara min syn på världen. Nej, umgänget var de som gick på Piratpartiets fikor och diskuterade, de som var aktiva i ungdomsförbundet, de som reste runt och diskuterade vår politik. Det var vettiga människor med drömmar om ett bättre samhälle. Jag satt i samtal efter samtal och började nå mer mänskliga åsikter.
Nästa, mer dramatiska skillnad var när jag började läsa filosofi under hösten 2009. Här började mina åsikter förändras rätt snabbt. Jag lärde mig att kritiskt reflektera över allt. Jag lärde mig att vara skeptisk till alla idéer och värden – även koncept som ägande, demokrati och rättigheter. Jag lärde mig att utvärdera argument och kritisera premisser. Mitt första läsår var kanske den största intellektuella revolution jag någonsin varit med om. Våren 2010 läste jag praktisk filosofi, och kom i kontakt med Peter Singer, James Rachels och Will Kymlicka – förmedlade och tolkade genom Dan Egonsson.
Peter Singer övertygade mig om utilitarismen och många av dess konsekvenser. Han övertygade mig om hur oförsvarbart det är att inte ta hänsyn till djur som kännande varelser. Han övertygade mig om att det behövdes en radikal global omfördelning av resurser (även om jag fortfarande inte varövertygad om hur). James Rachels (i kombination med min vän och medskribent Simon Rosenqvist) övertygade mig om att det otvivelaktigt finns en moral, att vi kan säga att något är gott utan att det ett språkomdöme, utan ett faktiskt omdöme. Jag övertygades om att vi har ett ansvar att handla gott och att försöka förändra världen till det bättre. Will Kymlicka presenterade mig för en alternativ definition och ett alternativt konceptom frihet. Ett alternativ till den libertarianska tolkningen – samtidigt som han på ett övertygande vis sågade libertarianismen vid fotknölarna.
Slutligen – mitt sällskap och min livssituation förändrades. Precis som Siddharta Gautama i historien flyttade jag hemifrån från mitt medelklassområde och började leva som student. Jag stötte på fattigdom, sjukdom, lidande papperslösa, visstidsanställda föräldrar – öga mot öga. Jag stötte framförallt på människorna som kämpade för deras rättigheter. Vi diskuterade. Som övertygad utilitarist är det omöjligt att stå öga mot öga med en papperslös ungdom som försökt ta livet av sig själv och påstå att ett rikt land som Sverige behöver en sträng flyktingpolitik eller ett snävt socialt system.
Hur jag förändrades
Jag tror att den första viktiga förändringen inom mig var när jag en bit in i Singer-läsandet beslutade mig för att bli lakto-ovo-vegetarian. Även om jag ursäktade det med tal om hälsa, ekonomi, ineffektivt jordbruk och miljöskäl var det grunden empatin och hänsynen till djuren som övertygade mig. För en övertygad rättighetsetiker som mig tidiga 2010 var det radikalt och pionjärt att tillåta empati att styra mina politiska principer och handlingar. Det var kanske första gången som jag byggde politik på empati – på någon annan. Att leva som lakto-ovo-vegetarian gjorde att jag reflekterade mer och mer över empatin.
Och jag började ta mig ut ur mitt eget defensiva skal. Jag började få förmågan att se andra människors perspektiv. Om man är en vit man med akademisk härkomst och inte kan se någon annans perspektiv kommer man nog aldrig att se hur andra människor förtrycks och lider. När jag utvecklade min empati och lät den influera mina principer började jag plötsligt att se hur kvinnor, mörkhyade, papperslösa, arbetslösa, unga, studenter och andra grupper av människor (till skillnad från djur som jag såg var förtryckta) var förtryckta. Då gick det upp – som ett ljus – precis hur förtryckta de är i vårt samhälle. Jag började se allvaret och vikten i frågorna, och började kalla mig själv vänsterliberal efter ett tag.
Vad jag bär med mig
Jag är tacksam över min bakgrund, för den ger mig så ofantligt mycket kunskap. Perspektiven och tankarna hos en person som jag var 2009 är ovärdeliga i kampen mot åsikterna jag hade, och omöjliga att läsa sig till. Jag tar med mig tankesätten varje gång jag diskuterar med klimatförnekare, antifeminister, rasister och borgare. Jag tar också med mig det när jag diskuterar kampen med andra som kämpar för samma mål. Det här är en del av det. Det här är mitt vittnesmål, som jag hoppas att folk bär med sig. Jag hoppas att det här kommer att förbättra förutsättningarna för en produktiv och progressiv dialog med människorna som är som jag var. September 2010 visade om något hur viktig den dialogen är.
Idag
Hösten 2010 gick jag med i Kristna Studentrörelsen i Sverige, en kristen rörelse som har tydliga spår av veganism, marxism, kamp mot förtryck ochkamp mot krig. Samtidigt läste jag en kvällskurs i marxistisk filosofi. Våren 2011 började jag läsa bokcirklar i intellektuell antifascistisk och socialistisk litteratur i Kulturföreningen Projektil. Jag läste metaetik på B-nivå samtidigt som jag läste intellektuell feministisk litteratur, och började omfamna empati som det centrala verktyget i etiskt handlande. I somras var jag på ett anti-speciesistiskt läger (krångligt ord för kamp mot förtryck mot djur) med intersektionalitet. Idag är det en självklarhet att alla kamper går ihop – kampen mot heterosexismen, antifeminismen, speciesismen, rasismen, kapitalismen och andra former av fascism och förtryck. Alla kamper är en enda kamp, den för empati, liv och (om ni ursäktar det speciesistiska uttrycket) medmänsklighet. På onsdag är jag med och startar Uppsalas första socialistiska och antifascistiska bokcafé, Projektil.