Internetsex är också sex

isak  

I en artikel med Elza Dunkels får vuxna ett av de bästa råden någonsin vad gäller barns och ungas internetvanor. Rådet är “att de ska ta ett djupt andetag och slappna av”. Artikeln påminner i sitt budskap en hel del om de föreläsningar jag var på under seminariet “Ses Offline?“. Att det faktiskt är ganska lugnt.
Det är intressant hur sex kan användas som en så effektiv agitationsmetod. Jag känner själv igen det från medierådets persuasiva statistik. På frågan “Har du råkat ut för att någon på internet pratar om sex med dig utan att du vill det?” kan man t.ex. undra om det är så konstigt att 16% svarade ja. Hur hade statistiken sett ut om man frågat “Har du råkat ut för att någon på krogen/festen/klubben pratar om sex med dig utan att du vill det?” eller “Har du råkat ut för att någon i skolan pratar om sex med dig utan att du vill det?”. Att stöta på folk är inget exklusivt för internet. Det finns nog en hel del föräldrar till tolvåringar som vill tro att allt sex sker på internet och på ofrivillig basis, men förr eller senare måste de konfronteras med att deras barn också har ett sexliv. När man ställer frågan “Har du kommit i kontakt med sex-/porrsajter på internet?” låter man än en gång vuxenvärlden tro att deras små barn aldrig aktivt söker upp porrsajter (trots att undersökningar visat att fallet snarare är tvärtom).

Har unga ett sexliv?

Johanna Sjödin har också skrivit om det här i bloggposten “Låt fjortonåringarna porrsurfa ostört” (Nota bene, när jag skriver ut titlarna är det för att de är bra). Hon tar upp och sågar de råd man brukar ge till föräldrar som vill hålla sina barn trygga och vadderade från sex och andra nöjen.
Johanna tar upp ett mardrömsscenario om en förälder som upptäckt att hennes son porrsurfat. Hon berättar: “En dag fick jag ett infall och kollade vilka sidor han varit inne på och där fanns bland annat flera porrsajter [sic!]”. Det mest upprörande är dock “Tonårsexpertens” svar. Hon poängterar hur hemskt porr är. Trots att mamman “är livrädd för att skuldbelägga honom och hans nyfikenhet” så rekommenderar “experten att man ska konfrontera honom. Hon poängterar att det är dåligt att pojken bara har sina “oerfarna kompisar” att prata om sex med (Antingen för att befästa nidbilden av porrsurfaren eller för att befästa barnets dyrbara oskuld). Vidare rekommenderar hon att “förklara att mycket med porr är fejkat“. Hon avslutar med det chockerande “fortsätt sedan framöver att ha koll på vilka sidor han besöker på internet och fortsätt gärna också diskussionen vid andra tillfällen under tonåren.”. Som vanligt är föräldrarnas trygghetskänsla mycket viktigare än respekten för barnets liv.

Kan vi acceptera internetsex som “riktigt sex”?

För visst är det så att vissa typer av sex och förhållanden accepteras av samhället, som Elin Grelsson skriver, och de oaccepterade ses inte bara som mindre värda, utan som farliga. Elin Grelssons inlägg tar sikte på hur vårt monogama samhälle kategoriskt avfärdar polygami som “sexmissbruk”, men hon nämner även internetsex. Hon skriver:

“Michel Foucault menade, i Sexualitetens historia band 1: Viljan att veta, att individer fogas in i sexuella normer genom hur man talar om sexualiteten. Istället för att använda sig av den juridiska makten disciplinerar man genom att åtskilja naturligt från onaturligt och normalt från onormalt. Vi åläggs att bekänna våra begär, för att därigenom kategoriseras utifrån dem. Här spelar också den medicinska vetenskapen in. Medicinen kategoriserar och diagnostiserar, utdömer vad som är friskt och vad som sjukt.”

Men istället för att ge de sexuellt avvikande sjukdomsstämpeln, stämplar man dem som offer eller förövare. När sex sker på internet är det ett övergrepp, det är onormalt och det är inte som “riktigt sex”. För sex på internet är fejkat. När raggningsförsök sker på klubben är det bara ett samtal eller en dans, men när det sker på internet är det per definition mot ens vilja.
Elin skriver också:

“Har sexmissbruk blivit vanligare? Knappast. Snarare handlar det om ännu ett sätt att normera sexualiteten genom en vag och godtycklig diagnos.”

Och frågan är: Har övergrepp blivit vanligare med internet? Elza svarar själv på det i artikeln:

“Det finns en bild av att övergreppen ökat i och med internet, men det stämmer inte enligt Elza Dunkels.
– Forskning visar att övergreppen inte har blivit fler, däremot har en del flyttat till nätet. Men vi ska komma ihåg att totalt sett är det en procent av alla sexuella övergrepp mot barn som har inletts via internet. De flesta övergreppen görs av någon i familjen eller barnens närhet – fotbollstränare, scoutledare, fritidspersonal…”