I mitt förra inlägg hänvisade jag till min dröm om kulturmarknaden som en äkta basarmarknad, jag länkade även till en video som förklarade begreppen basar- och katedralmarknad. För att förstå inlägget ska du se videon eller känna begreppen katedral- och basarmarknad. Nu tänker jag tala om var Spotify får plats i allt det här.
Om Spotify och piratideologin
Tack vare Spotify har piratideologin kring kultur missförståtts (Nota bene, många piratpartister har inte förstått piratideologin fullt ut heller). Gratis var aldrig vår dröm. Och den gratis katedralsmarknad Spotify erbjuder är i mina ögon inget mer än en Panem et circenses-lösning. Vad Spotify ger oss är ett utvalt musikutbud, kontrollerat av producenterna själva, på producenternas villkor, censurerat och begränsat. Men eftersom det är gratis luras många konsumenter att tro att det är fritt. Gratis är inte fritt. Och eftersom det fortfarande är samma producenter som innan som, utan någon större konkurrens, kontrollerar vårt utbud är det en lika illa katedralmarknad som innan, om inte värre. Nu behöver vi ju inte ens välja inom katedralutbudet, nu kan vi svälja allt katedralcheferna vill ge oss. För det är gratis.
Den problematiken har Rasmus Fleischer tagit upp.
Om spotify och fritt
Vill man förklara den största problematiken med Spotify kan man använda Fredrik Edins jämförelse i med Spotifysamhället (I och II). Fredrik Edin jämför med torg och gallerior. Gallerior är varma, sköna, ordnade, och ger illusionen av att vara fria. För att de är…gratis. Här drar Fredrik Edin parallellen:
”En galleria är också ”gratis” på samma sätt som spotify är gratis. Är du bara beredd att bli trakasserad av försäljare och rätta dig efter de förutsättningar som gäller i det numera privatiserade rummet kostar det ingenting att vara där. Om du är potentiell konsument alltså. Ända tills du letar efter någonstans att sätta dig och vila och upptäcker att de enda sittplatser som finns kvar är belägna i kaféet där man – just det – måste köpa något”
Och det är skillnad mellan gallerior och torg, som han jämför galleriorna med. Gallerior har bekvämligheter, men till frihetens pris. Plötsligt låter du marknadskrafter sätta lagar för dig, trots att du inte ens betalar. Bara de marknadsaktörer som gillas av (läs: redan har mycket pengar) den huvudsakliga aktören (galleriaägaren) kan ta sig in i gallerian. Och om informationsspridning ska ske, ska den ske på de villkor den huvudsakliga aktören kräver. Det som brukade vara ett offentligt rum förvandlas till ett rum där en aktör har makten över folks friheter.
Om Spotifieringen
Detta leder också till att det som en gång uppfattades som en frihet är nu en krav på motprestation. Precis som sittplatsen på caféet kräver att du handlar, bör du betala för Spotify. Och tro inte att du betalar för något du vill ha. Nej, du tvingas betala för att slippa det du inte vill ha, reklam i det här fallet. Det är poängen med hela Spotifieringen: ”Att ta något som är gratis, hugga av det svansen, och belägga det med en avgift.” Du tror att du betalar en tjänst, men du betalar för att slippa bli utsatt.
Om underhållningsspyan
”Vi kan alltid sluta använda Spotify”. Men kan vi verkligen det? Kan vi vänja oss av vid det strömmande av musik vi får av Spotify? Kan vi vänja oss av vid underhållning som aldrig tar slut? Rasmus Fleischer använder Freud. Jag är personligen inget fan av Freud, men beskrivningen stämmer:
”Sigmund Freud menar att det diande spädbarnet i den orala fasen, som ännu inte utvecklat något ego, följer logiken “jag är vad jag ges”. Neurotikern som lider av oral regression kan inte släppa skräcken för att hans streaming ska avbrytas.”
Lisa Magnusson jämför med destruktiva förhållanden. Det är inte bra, det är inte kärleksfullt, men kan vill inte släppa det man annars kan sakna. Man vill behålla:
”Mm, och se där kommer Spotify och uppmanar dig att luta dig tillbaka i soffan och gapa duktigt för deras underhållning som aldrig tar slut, aldrig igen kommer du att behöva lämnas ensam med dina egna tankar en endaste sekund, älskling.”
Lisa Magnusson tar också upp hur Spotify inte handlar om kärleken till musiken, eller att utvecklas kulturellt för den delen. Spotify handlar istället om att få lite ljud som bakgrundsmusik. Lite som bilradio. Är det bilradio vi vill ha som soundtrack till livet?
Och vad händer sedan med den kultur som inte är en del av Spotifyflödet? Specialistdelen där den egentliga kulturella utvecklingen sker, vad händer med dem? Vad händer med alla de band man inte kan nå via Spotify?
Om alternativet
Därför måste vi söka alternativa lösningar. Den enda hållbara lösningen för en fri kultur verkar vara basarmodellen. Den kommer kräva mycket av aktörerna i kulturmarknaden, men med det engagemang det finns i både producering och konsumering redan idag tvivlar jag inte på att lösningen fungerar. Det kommer ske på en mer ideel basis, och det kommer krävas fler postdigitala lösningar med en fri digital grund. Och vi kommer få räkna bort många av de privilegier som kulturen idag åtnjuter (om inte kreatörer söker sig till mecenater), men det hade givit en mycket bättre marknad. Därför välkomnar jag piratkopiering.
Läs även:
Christopher Kullenberg om Spotify och Telia, nätneutralitet och antimarknader.