Det finns inte en sorts feminism, det finns inte en sorts liberalism, inte en sorts vegetarianism och inte en sorts anarkism. Inte heller finns det en sorts kopimism.
Jag är nog inte den enda som förvånades när jag läste att Piratbyrån förklarade debatten om fildelning död för tre år sedan. Där de bland annat yttrade att
“Fildelningsnätverk har en potential för att skapa mening, gemenskap och sammanhang – en större potential än vad många andra kopieringstekniker har. Vi vill fortsätta prata om hur den potentialen bäst kan förverkligas, hur kulturcirkulationen bäst kan organiseras, hur arkivens lösgjorda energi bäst kan användas till annat än att stapla till en mur av objekt som vi känner allt mindre för. Däremot är vi inte längre intresserade av att förklara varför fildelning är rätt, som om det fanns ett moraliskt val mellan kopiering eller icke-kopiering.[…]Uppdelning mellan kreatör, verk och konsument är ett fattigt sätt att beskriva kulturell cirkulation och digitala livsformer.” [Mina fetstilanden]
Skiljelinjen Spotify
Texten och inställningen återkommer till mig när jag läser hur Emil Paulsrud skildrar Martin Rolinskis inställning:
“Rolinski är inte ensam om att tro att “Spotify släcker debatten om fildelning”. För mig har inte Spotify något med fildelning att göra alls. Det illustreras kanske bäst av att Rolinski har, liksom många andra, hakat upp sig på att det är tillgången som räknas:
“För ett par luncher per månad, kan vi snart få tillgång till alla[sic!] musik som har gjort[sic!], få alla filmer och böcker du vill ha, när och var du vill”
Om målet med fildelning var att få maximerad tillgång hade han haft iaf hälften rätt kanske.”
Vad jag själv tycker om Spotifys politik är inte en hemlighet. Det intressanta här är att Rolinski tycker att fildelningsdebatten “dör” när folk får sitt dagliga behov av kultur levererat till sig för ett lågt pris. Problemet är att upphovsrätten är mycket mer än så. Upphovsrätten är en stark begränsning av vår kommunikation. När vi pratar refererar vi till varumärken, textbitar ur låtar, filmscener och reklam. Då är det bara naturligt att vi när vi skapar refererar till varumärken, textbitar ur låtar, filmscener och reklam. Faktum är att nästan allt språk är referenser. Varje gång vi talar talar vi om något. I takt med att vi får en starkare immateriell lagstiftning blir detta “något” oftare och oftare inlåst i rättigheter förbud. Och språk är inte bara tal. Språk är också delandet av upplevelser. Dessa upplevelser håller också på att låsas in. Vad Rolinski och andra Spotifyfantaster strävar efter är att vi för en liten summa pengar ska få större bolags tillåtelse att tala om vad vi vill. Ibi Botani Kopimi formulerade det såhär:
“Kulturyttringar är olika sätt att kommunicera. Grundläggande verktyg för de flesta sociala djur, som ett språk helt enkelt. Liksom det talade språket, förvandlas kulturen medans den sprids. Det går inte att skilja spridandet av kultur från själva “skapandeprocessen” eftersom det i princip är samma
sak. Liksom språket blir kultur meningslös och dör ut om den inte sprids. Upphovsrättslagar är lagar som utgår från en absurd idé om att kultur
skapas ur intet, och detta är faktiskt ett sätt att via staten just försöka stjäla andras arbete.
Att sprida kultur är att skapa kultur.”
Men för mig är det inte bara intressant att diskutera huruvida det finns en
faktisk skillnad mellan kulturspridande och kulturskapande. Jag vill också diskutera om det finns en faktisk skillnad mellan kulturspridande och kulturkonsumerande. En av de tre kraven för musik som ställs upp i “Det postdigitala manifestet” är just “Musik samlar skaror”. Kultur kräver skaror. När ser ett bra filmklipp vill jag genast länka vidare det. När jag är ute och vandrar i skogen måste jag ofta aktivt hindra mig själv från att försöka twittra saker jag upplever. Går det att lära sig
dansa utan att se andra dansa?
Det finns alltså en tydlig skiljelinje mellan den grupp som bara kräver fri fildelning och den grupp som vill revolutionera kulturbegreppet genom att radera skillnaden mellan kopiering och skapande.
Skiljelinjen teknologi
“Kopimi som imperativ och livshållning skall heller inte blandas samman med en vurm för själva tekniken som gör storskalig kopiering möjlig.”
Orden kommer från den framtidsencyklopediska definitionen av kopimi som kan läsas här. I Piratbyråns valborgsmanifest snuddar man lite på det:
“Oavsett om kopieringen går i neurologiska banor, via kabel eller trådlöst, eller på plastbitar, chips eller genom konstallationer av celler.”
Jag tror inte på myten om digital kopiering som den perfekta kopieringen. Jag längtar tillbaka till återberättandets tid, där sagor patchades varje gång de återberättades. Där varje person som kopierade en bok hade möjlighet att byta ut stycken och formuleringar som han ville eftersom personen tvingades skriva om boken för hand. Visst, det var inneffektivt ur produktionssynpunkt, men jag tror att vi förlorat i kulturell utveckling något på vägen hit, till den fullständiga kopieringen. Vi måste fråga oss, hur påverkar det kulturen att varje fil som kopieras blir en perfekt återskapad exakt likadan fil.
Häri ligger det något felaktigt i vurmandet för illegal fildelning. Att sprida vidare oförändrad smörja från upphovsrättsindustrin i Hollywood gör en medskyldig till deras mördande av kulturen. Vi behöver i min mening mer fildelning som kretsar kring att kommunicera muterade kopior. Mer kommenterade böcker, mer remixad musik, mer annorlunda låt- och videosamlingar. Mindre digitalt kopierad skit.
Här menar jag att det finns en annan viktig skiljelinje. Mellan människor som anser att exakt kopiering är bra för kulturen (och att fildelning därför borde tillåtas) och människor som anser att det är den operfekta kopieringen som kulturen behöver.
Som ni kanske redan förstått hoppas jag att piratpartiet i framtiden går ifrån Spotifypolitiken och vurmandet för digital kopiering och avskaffar sin kompromiss om fem års kommersiell upphovsrätt.