För ett par dagar sedan publicerade Rasmus Fleischer inlägget “Hur kortbyxor äger rum”. Ett politiskt perspektiv på klädkoderna kring kortbyxor på män. Där skrev han bland annat:
ja, det finns ingen ände på hur mode kan manifestera mer eller mindre reella skiljelinjer i det politiska.
Är det rentav så att mode och kläder ÄR politik? Av min förre historielärare fick jag lära mig att under det victorianska England var det bara överklassen som bar vita kläder. Av den simpla anledningen att överklassen var de enda som kunde hålla vita kläder rena. Hade arbetare eller bönder burit vita kläder hade det gått någon timme innan det var jord, olja eller annan smuts på dem. Genom vardagslivet bildades en naturlig politisk skiljelinje mellan kläder. Vitt till överklassen, färgat till arbetarna.
Men hur är det nuförtiden? Till att börja med har jag svårt att erkänna reella klassskillnader i Sverige. Jag är själv uppväxt med en akademikerfamilj som fram till mina tonår var fattiga (Med svenska mått mätt). Jag är uppväxt med en akademikertradition där det är vanligare med hantverkarliknande overaller än mörka kavajer. Den sista kilen var när Fredrik Strandin i en facebookdiskussion (som jag tror blev censurerad) visade på att yrkesväg i livet knappt alls är beroende av socioekonomisk status, då vi har ett system som betalar vår utbildning i arton år. Därför har jag många gånger frågat mig själv, har vi klassklyftor? Rasmus Fleischer skriver:
Jesper Nilsson påpekade, helt korrekt, att “själva uppdelningen i privat/offentlig är borgerlig”. Alla som menar att det finns vissa moderegler som gäller “offentligheten” är borgare, eller mer korrekt: de är fast i en liberal ideologi. Ickeliberala förhållningssätt till mode, däremot, kan ta sig många former. Allt från att bära uniform hela dagen lång, till en mycket mer finfördelad uppdelning av de fysiska rummen och dess klädkoder.
Klassklyftornas svenska rumsägande är av en helt annan natur än klassklyftornas traditionella rumsägande. Det är inte ett rumsägande av pengar eller välfärdstjänster. Det är ett rumsägande av attityd, självförtroende och kunskap. Kläderna är det främsta sättet för borgare att bibehålla maktordningen som fanns när klassklyftorna ägde rum på sitt traditionella vis. Klädkoderna är ett sätt att ge människor “tillstånd” att äga en attityd. När någon inte håller sig till sin kod brukar jante äga rum. Ett utmärkt exempel är när jag på facebook byter profilbild från en bild i en proper kostym till en bild där jag nyss är uppstigen ur sovsäcken. Klädkod är jantes bästa vän, och jante är klassklyftornas bästa vän.
Jag har själv många gånger anklagats för att vara överklädd. Redan i slutet av gymnasiet gick jag i kavaj, trots min bakgrund. Jante försöktes på mig också. Pengar var, som ni kanske misstänker, inget problem. Inte för att jag hade pengar (för det hade jag inte) utan för att det faktiskt går att hitta kavajer och kostymer för någon hundralapp styck. Den typen av kläder är idag inte dyrare än andra kläder om man vet var man ska leta. Detta fallande pris på finkläder är viktigt för politiseringen av kläder.
Hur kommer jag in på kunskap i de nya klassklyftorna. Att kunskap är dagens makt (Kunskap och kontakter, brukar jag se som morgondagens valuta) har det skrivits om innan. Men det är fascinerande att komma till Uppsala Universitet, ett före detta överklassens högnäste, och se hur hårt de håller på sina traditioner. Ack, att få vara fattig student och ha frack. Ack, att få vara fattig akademiker och ha frack. Ack, att få vara professor och ändå tjäna mindre än sin släkting som är hantverkare, men ha frack. Vilket sätt är det inte att klamra sig fast vid gamla strukturer när den monetära makten skjuts ifrån en, vilket sista cementerande av klassystemet.
Så äger klassklyftor rum. Frihet är övergripande för alla svenskar. När pengar som maktmedel saknas vänder sig den före detta överklassen till tradition och klädkod för att arbetarklassen ska stanna på sin plats. I, for one, welcome our new working class overlords.
Nu är det två missförstånd man kan göra. För det första kan man tro att jag menar att finare kläder är överklass. Det menar jag inte. Vad jag menar är att det kan vara tecken på underklass att känna sig överklädd (förutom vid de tillfällen det faktiskt är en uttalad klädkod). Vad jag också menar är att etablerandet av klädkod är tecken på överklassbeteende. Faktum är att det mesta som kan få andra att känna sig överklädda eller underklädda är tecken på snobberi. Jante är en typisk överklassteknik, då den är designad för att hålla folk till sin klass. Som ett västerländskt kastsystem. (En parentes är att detta beteende också finns inom grupper av de lägre klasserna, kanske för att skapa en gemenskapskänsla inom klasserna. En antropologisk studie på det här hade varit intressant.)
Det är andra missförståndet är att jag håller med om Rasmus Fleischers ideologi. Jag anser inte att borgare har en särskilt liberal ideologi. Dagens parlamentariska höger är starkt auktoritär och är i sin ekonomiska politik (Som hade kunnat vara det enda område där de var liberala) väldigt Keynesiansk. Det är inte särskilt liberalt i mina ögon. Jag håller med om hans syn på borgare och kläder, men vi är oense när han använder ordet “liberaler”. Kanske är det ett språkligt missförstånd. Läs “En skalenlig politisk modell“.
För att hämta och kompilera inläggets källkod. Se här.
