Även Genesis och Realbibliotismen.
Standardversionen av “det digitala biblioteket” är ett bibliotek som slussar vidare inloggade låntagare från sin hemsida till Elibs webbsida. Därtill slussar de pengar från sitt bankkonto till Elibs bankkonto. Om ingenting mer återstår, förtjänar det digitala biblioteket då att kallas för bibliotek? Å andra sidan: om biblioteken inte lägger maximal kraft på att tillhandahålla digitala böcker, kommer man i framtiden ens att efterfråga bibliotek? (s. 40)
“På Elib syns inte ett spår av bibliotekarier” (s. 27), konstaterar Fleischer. Tre algoritmer hjälper dig hitta böcker. En algoritm som listar de populäraste böckerna, en algoritm som listar de nyaste böckerna. Och en sökruta. En tom sökruta. För att förstå sökrutan kan man inte bara förstå dess algoritm, utan också dess dubbelnatur. Du har ett maximalt urval, samtidigt som du har ett minimalt urval. “Du kan få allt du vill ha”, “Du kan ta vad du vill”, “Välj själv”. För att vara något så positivt görs det mycket reklam för den tomma sökrutan. I den tomma sökrutan kan du teoretiskt sätt lista hela registret, allting. Du har maximal tillgänglighet.
Å andra sidan har du en minimal tillgänglighet. Din frihet att välja är inte en frihet att läsa Brecht eller att läsa Kafka. Dina frihet att välja är inte en frihet att fördjupa dig i existentialismen eller kvantfysiken. Det är en frihet att läsa deckare. Ett barns frihet att välja mat själv leder oftast mest till godis och skräpmat. Man kan knappt tänka sig hur ett barn som alltid får maximal valmöjlighet vid matvalet växer upp. Hos robotbibliotekarierna begränsas du till det kortsiktigt lyckoingivande. Du begränsas till det du är sugen på att läsa.
Iallafall två av algoritmerna Robotbibliotekarien presenterar för dig är transaktionsmaximerande. Du kan välja det du är sugen på och det andra är sugna på. Algoritmer som maximerar skaparnas inkomster. (Jag välkomnar en analys av den tredje erbjudna algoritmen. Varför nya “böcker” och inte slumpmässiga “böcker” exempelvis?)
Jag vet inte om jag kan bli mer tydlig, men jag benar ut det ändå. Robotbiblioteket, det “digitala” biblioteket eller vad man vill kalla det är en strävan att utarma bibliotekens funktion som urvalsinstitution och bildande institution för att skapa en tillgänglighet till det marknadsmässiga. En rörelse för det marknadsliberala biblioteket, på bekostnad av det bildande biblioteket. Fleischer benar ut fler aspekter på samma linje, men de tar jag inte upp här.
Om den tomma sökrutan är robotbibliotekariernas dystopi, så är appbiblioteket robotbibliotekets dystopi. “Välkommen till det gemensamt ägda biblioteket. Om du vill använda Adobes stängda, kommersiella programvara kan du gå till höger. Om du vill använda en av Apples iPads kan du gå till vänster. Ja, vi har böcker. Men ändå inte, du måste gå via Adobes läsare och bli medlem hos dem. Om vi rekommenderar någon litteratur? Nej, hela vårt urval är outsourcat till nätförlagen och deras system. Ja, du kan tala med vår kundtjänst via twitter. Du letar efter en bok? Vi har en app för att söka efter böcker? En riktig bibliotekarie? Nej, tyvärr. De jobbar inte här längre. Vi har outsourcat det till robotutvecklare.”
Robotbibliotekets expansion har redan slussats ut. Kampanjen för att ta över biblioteken designades på Adobes kontor, massproducerades på rullande band av robotutvecklare och förlag och rullades ut av politiker och bibliotekarier i hela Sverige. Det är en hemsk tanke, att tänka att vi kanske, kanske, kan vara den sista generationen som tar för givet att man kan gå in på ett bibliotek i sin närhet, fråga efter en bok eller ett tema, och få ett par tryckta pappersböcker i handen. Det är skrämmande att tänka att vi kanske är den sista generationen som ser biblioteken som väsensskiljt från Spotifys musik-“bibliotek”.
Vad händer när vi outsourcar vårt bibliotek till kommersiella robotar och kommersiella system? Fleischer tar upp flera av aspekterna av Robotbiblioteket. Vi tvingas acceptera att vår data lagras och används för kommersiellt bruk. Vi tvingas acceptera att man måste vara 13 år för att låna “e-böcker” på bibliotek. Vi tvingas acceptera stängd källkod. Vi fogas in i ett system som förlag utformat för att förlag ska maximera sin inkomst. Vi får ett system som inte tar någotsomhelst politiskt eller etiskt ansvar.
Men det finns en möjlig väg ut, kampen mot robotbiblioteket. Det handlar inte om plogbillsaktioner eller demonstrationer. Fleischer tar relativt deskriptivt och ickenormerande upp en möjlig händelsegång av kamp mellan bibliotekarierna och robotbiblioteken. Han skriver:
“Ändå är det angeläget att uppmärksamma hur avtalstexterna griper in i relationen mellan biblioteket och allmänheten. Vad säger bibliotekarien till den tolvåring som frågar honom om hon får låna en e-bok?`Enklaste svaret: ljug om din ålder. /…/ Om biblioteket accepterar att tolvåringar lånar e-böcker har de intagit ståndpunkten att det är okej att bryta mot användaravtal. Det är en rimlig ståndpunkt. Så varför inte löpa linan ut? Biblioteken kan via internet informera om hur det går att lagligt kringgå restriktionerna på “lånade” e-böcker, så att låntagarna kan fortsätta läsning efter lånetidens utgång. Att publicera en sådan rippningsguide vore både en insats för digital folkbildning och ett sätt att öka litteraturens tillgänglighet.” (s. 30)
Ur ett annat stycke i kapitlet kan man även ställa frågor om systemets inneboende stabilitet:
“Systemet inbjuder också till spekulationer i sökmotoroptimering. Ju större efterfrågan på att “låna” e-böcker, desto mer pengar finns att hämta för den som kan konstruera eggande titlar och bokomslag. För varje biblioteksanvändare vars nyfikenhet kan stegras till klicknivå kan mikroförlaget inkassera 10 lätta kronor från en vacklande biblioteksbudget. Innehållet i en sådan spekulativ e-bok är däremot helt likgiltigt – det kan kopieras från den egna bloggen, från Wikipedia eller från författare vars upphovsrätt har löpt ut.” (s. 39)
Dessa två egenskaper tror jag att många känner igen. Robotbiblioteken är knappast det enda system som har dessa två egenskaper: en ständig dialektik mellan köttbibliotekarierna och dess antites, Robotbiblioteken; och en inneboende instabilitet, en inneboende kristendens som då och då kommer att skaka den och tvinga fram stora sociala och ekonomiska omvälvningar. Vem vet, kanske är det en Robotbibliotekens stora kris som kommer att tvinga ner dessa på knä? Detta system som bygger på illusioner av ekonomiska system, som att man skulle kunna “låna” en “e-bok”. Som att den tomma sökrutan är frihet. Jag säger er, de tomma sökrutorna är opium för läsarna! Vi vet iallafall att vi som drömmer om ett alternativt bibliotek med ideal, urval och en strävan efter bildning behöver förena oss.
Det går ett spöke genom biblioteksdebatten, det postdigitala spöket.