Föregående post: Genesis.
Det här är alltså mina kommentarer efter första kapitlet av Biblioteket. Den kommentaren som gjorde mig mest exalterad kommer sist, så läs tålmodigt.
Allt som är säkert är följande: ju större utbudet av böcker blir, desto mer tidskrävande och kostsamt – men även värdefullt och engagerande – blir bibliotekens urval (s. 17)
Biblioteken har två uppgifter, att göra ett urval av all litteratur som finns, och att sedan tillgängliggöra det för allmänheten. Härur tycker jag mig kunna urskilja två bibliotekspolitiska grupper: de som betonar urvalsuppgiften, och de som betonar tillgänglighetsuppgiften. Jag kommer att diskutera relationen till det ekonomiskpolitiska spektrat senare. Just nu vill jag bara konstruera och diskutera den bibliotekspolitiska skiljelinjen.
Jag tycker mig kunna se en kvalitativ och en kvantitativ dimension här. Fleischer återkommer till den diskussionen då och då. Hur många gånger i biblioteksdebatten används inte begrepp som elitism? Hur många gånger används inte begrepp som högkonst eller högkultur? Det tycks finnas en grupp vars mål är att mätta en marknadsmässig efterfrågan genom att tillgängliggöra populär litteratur. Det tycks finnas en annan grupp vars mål är att höja kvalitén på folkets läsande genom att välja ut och rekommendera högre litteratur.
Det tycks också finnas en rörelse för ökad kommersialisering hos den tidigare gruppen. Om biblioteken nu ska mätta en efterfrågan, varför inte låta marknaden styra? Varför inte ta in böcker efter popularitet? Fleischer tar upp hur många bibliotek outsourcar inköpen av vissa böcker till företag (framförallt AdLibris, verkar det som) som sammanställer listor över de mest marknadsgångbara böckerna.
Till det politiska spektrat; Fleischer nämner i kapitlet två politiska grupper som sökt påverka biblioteksurvalet. Den första är de uttalat socialistiska Bibliotek i Samhälle som under en tid drev linjen att biblioteken skulle utestänga “värderingar som innebär förtryck, förföljelse eller diskriminering”. Tids nog blev det praxis på bibliotek att inte ta in rasistisk, nazistisk och här och var även sexistisk litteratur – om den inte var gammal och ansågs ha historiskt värde.
Just den aspekten är ju intressant i en tid när sexism och rasism blir alltmer accepterat. Kommer biblioteken snart att hämta in böcker av Per Ström eller böcker om Eurabia-teorin? Det finns säkert många böcker som inte alls är lika lästa. Det är också en aspekt som tillgängliggörandebiblioteksdebattörerna ofta glömmer. Vad händer när rasistisk och sexistisk litteratur normaliseras på biblioteken? Man behöver inte vara särskilt elitistisk för att anse att det kan inte är den mest önskvärda litteraturen.
Rasmus Fleischer tar även upp Timbro, den marknadsliberala tankesmedjan. Man kan tro att en marknadsliberal smedja skulle argumentera för att marknadenliberala synen på biblioteken. Men det verkar inte vara vad de gör, enligt Fleischer. Ståndpunkten de driver verkar istället vara att biblioteken har för mycket vänsterlitteratur i jämförelse med högerlitteratur, och att biblioteken borde fungera som motpol till vänstervridningen i “den svenska intellektuella debatten”. De driver ju faktiskt en uttalat urvalsinriktad bibliotekspolitik!
Det gör att man funderar på vad Timbro tror är anledningen till biblioteksurvalets kvantitativa vänstervridning. Är det 1) att vänsterlitteratur är populärare, 2) att vänsterlitteratur är kvantitativt vanligare i totaliteten av böcker eller 3) att bibliotekens sovrare är vänstervridna? En motreaktion mot 1 skulle ju bryta helt och hållet mot en marknadsliberal syn på biblioteken. Ska inte folk få läsa det de vill? En motreaktion mot 2 skulle innebära ett stort avsteg mot den svaga kulturrelativism som marknadsförespråkare i biblioteksdebatten brukar hålla som motreaktion till “elitismen”. En motreaktion mot 3 verkar något antiintellektuell. Borde inte de utbildade bibliotekarierna få göra sitt jobb som de är utbildade till?
Eller har Timbro bara bristande analysförmåga i det här fallet? De kanske mer är ute efter att gynna högerlitteraturen.
Nästa ämne, bildningsidealet. Att jag tar upp det här är lite av en slump. Fleischer nämner det mest i förbifarten. Min föreläsare i marxismens filosofi däremot, nämnde det inte bara i förbifarten. Han hade en lång utläggning om bildningsidealet och dess vikt för klassmedvetandet och förståelsen av samhällsformen och dess produktionsförhållanden. Det gjorde han med bakgrund i Frankfurterskolan.
Teorin är ungefär: Dagens populärkultur är lätttillgänglig för att den reproducerar samhällsideologins (kapitalismens) tankemönster, idéer och stereotyper. Vi vinner inget intellektuellt på att läsa den. Vi sjunker bara djupare ner i vår kapitalistiska ideologi. Därför kan vi istället vända oss till den svårtillgängliga litteraturen. Den utmanar oss. Den utmanar våra tankegånger, våra idéer, vår ideologi. Vi kan även vända oss till klassikerna. Homeros och Shakespeares konst skapades under andra samhällsformer, och reproducerar därför kapitalismens ideologi.
Bildningsidealet verkar vara utopin för ett urvalscentrerat bibliotek. Genom att gå dit blir man inspirerad att ta till sig Heidegger, Demokritos, Beckett, Kafka, Camus, Gombrowicz och andra svårsmälta författare som ingår i bildningstraditionen. På så sätt kan vi se mer av vår faktiska omvärld, och mindre av de ideologiska illusioner som omger den. Vi rycks ur sömnens vagga, ur Platons grotta.
Och bildningens antites, filterbubblan. Precis som rörelsen kring filterbubblan börjar Fleischer sin kritik av filterbubblan med en negativ kritik av Google (men rörelsen verkar, enligt sin hemsida, tycka att Facebook och Twitter är rätt optimala ställen på internet). Google har blivit den sökmotor vi alla söker oss till. Men det är inte längre en objektiv sökmotor. Alla sökresultat hos Google har anpassats och personaliserats för just dig, för att du ska få information som passar dig.
Problemet med bubblan är alltså inte filtreringens existens, utan dess utformning. Filtret filtrerar efter vad som (marknadsmässigt eller lyckomässigt) tilltalar sig – vad du finner lättsmält. Det är alltså själva motsatsen till bildningsidealet. Filterbubblan försätter dig bara djupare in i kapitalismens ideologi.
Filterbubblan är också utopin för de marknadsliberala bibliotekspolitiska åsikterna. Varje bibliotek blir en kollektiv filterbubbla där jag kan gå och hitta vad vi i besökskretsen tycker är mest lättsmält. Jag kan gå dit och få senaste Dagens Nyheter samtidigt som jag kan plocka upp en stereotyp deckare och läsa på pendeln till jobbet.
Jag vill komma till att det finns en något otydlig ekonomiskpolitisk dimension i biblioteksdebatten. Jag hoppas på att ha kunnat övertyga er om att det finns en viss kausalitet i ens ekonomiskpolitiska åsikter, och om man tycker att bibliotekens roll bör vara elitistisk eller marknadsliberal.
Jag vill också hävda att vi måste förhålla oss till realbibliotismen. Som vänster kan man inte bara fetischera urvalet. Tillgängliggörandet av litteratur är en väsentlig del i skapandet av allmäningar. Som Timbro visat är det samtidigt svårt för en marknadsliberal att hävda att tillgängliggörandet är allt. Timbros analys är ju just att urvalet är viktigt. Men frågan kvarstår, hur mycket av bibliotekets uppgift ska vara urval, och hur mycket ska vara tillgängliggörande?
Och bonusen jag lovade, robotbibliotekarier. Jag kan själv inte förstå varför Fleischer, som skrivit så mycket kritik av robotförfattarna inte själv lanserar termen. När han skriver om tjänsterna som tar fram färdiga listor över kommersiellt gångbar litteratur skriver han:
Urvalet görs på marknadsmässiga grunder genom att kvantifiera vissa värden: Hur känd är författaren sedan tidigare? Hur många och hur positiva recensioner har boken fått? Genom att räkna samman sådana parametrar bedömer Adlibris hur mycket varje bok förväntas sälja. (s.19)
Det är knappast lika uppseendeväckande som robotförfattarna, men minst lika intressant i en kritik av bokproduktion och biblioteksurval. Jag hoppas att Robotpartiet plockar upp bollen och trollar med den.