I helgen fick jag den svenska översättningen av dokumentet Kairos Palestine i händerna. Kairos Palestine är skrivet av de olika kyrkorna i Palestina, som ett försök att bygga vidare på det Kairosdokument som kyrkorna i Sydafrika skrev om Apartheid 1985, där de ville skildra Apartheid ur sitt perspektiv, uppmana kyrkor världen över att arbeta aktivt mot Apartheid, och att uppmuntra världen att med ickevåldsmetoder få stopp på förtrycket i Sydafrika. Även om Carl Bildt troligen ångrar det minns vi andra det som en framgångshistoria. Sydafrika är inte fritt från problem, men det är iallafall mycket, mycket bättre än innan.
Min plan nu är att läsa Kairos Palestine-dokumentet och lyfta viktiga delar, kapitel för kapitel. Jag kommer att blanda det med berättelser jag hört från kristna, fredsaktivister och andra som varit där, som jag diskuterat dokumentet med. Det kommer att bli spännande att här få skriva om politik, etik och teologi (tre närliggande ämnen) samtidigt.
Att befria palestinierna från förtrycket, och bygga ett land för både judar, muslimer och kristna på platsen, är viktigt för mig. Och liksom situationen i Sydafrika finns det mycket vi kan göra. Liksom situationen i Sydafrika finns det mycket skäl att göra det. I all diskussion om Palestinas situation är det viktigt att komma ihåg att regimen Israel inte ska blandas ihop med Israels befolkning. Sedan när har en polisstat någonsin kunnat vara demokratisk?
Om du själv vill börja att ta del i BDS-metoden – som förespråkas i rörelsen mot förtrycket av Palestina – kan du läsa mer om israelisk export här, och skriva under Kriss julupprop för användandet av BDS-metoder mot den israeliska staten här. Men kom ihåg att BDS-metoden inte ska reduceras till ett individuellt val. BDS-metoden lyckas först när vi får företag, affärskedjor och länder att tillämpa den storskaligt eller fullt ut.
Till saken.
Första kapitlet är en skildring av situationen som den är nu, utan särskilt mycket analys. Den inleds med:
“1.1 Alla talar idag om fred i Mellanöstern och om fredsprocessen[…]”.
Resten av kapitlet problematiserar den bilden. “Freden” man talar om är inte mer än en fred på pappret. Situationen är att landet Israel och Palestina ligger på har förvandlats till en polisstat vi inte kan tänka oss från den här delen av världen. Hur långt du kan reda och vilka du får resa med eller till avgörs av vilket pass du har. Och vilka regler som gäller den dagen. Och vilken soldat som frågar. En mur har uppförts, som inte skiljer två delar av världen från varandra, utan skiljer ett område från resten av världen. Världens största fängelse har uppförts.
Apartheid äger rum. Israeler har sina egna vägar. Sitt eget vatten. Sin egen kollektivtrafik – även i Jerusalem. Allt är noggrannt kontrollerat av den israeliska militären. Det ironiska och djupt tragiska i situationen är att det enda som skiljer palestiniernas identifikationsmedel från judarnas under trettiotalet är den formmässiga utformningen. Israeler skolas in i tankesättet genom att i tidiga år slussas in i en lång och intensiv militärutbildning. Palestinierna slussas in i världsbilden av några av världens brutalaste fängelsevakter och ständiga fördrivningar från sina hem.
1.1.2 De israeliska bosättningarna tar ifrån oss vårt land i Guds och styrkans namn. De kontrollerar våra naturresurser, berövar hundratusentals palestinier på vatten och odlingsmark och har blivit ett hinder för varje politisk lösning. /…/
1.2 Det israeliska föraktet för internationell lag och det internationella samfundets resolutioner är också en del av vår verklighet, liksom arabvärldens och det internationella samfundets oförmåga att bemöta detta förakt. […]
Den israeliska staten bryter ständigt mot internationell lagstiftning. Inte bara när det gäller deras behandling av palestinier, utan även i deras behandling av den palestinska marken. Man kan ha sina åsikter om att Israel ockuperar palestinsk mark. Men att de bosätter marken aktivt och pådrivande är inte bara ett hinder för fredsarbetet, utan också tvärtemot internationell rätt. Det finns inget som rättfärdigar det. Israelerna själva rättfärdigar det genom att tala om att de försvarar sig mot palestinsk terrorism.
Den första frågan som dyker upp är: Vilken terrorism? Det militära motstånd som finns mot de israeliska bosättningarna på Västbanken är inte bara väldigt litet, utan också rättfärdigat. När man fördrivs från sitt land, sitt hem, sin egendom och sin familj systematiskt och tvärtemot internationell rätt – har man då inte rätt att försvara sig? Den andra frågan som dyker upp är: Finns det ingen känsla för nyanser? Hur kan dessa få palestinier rättfärdiga en hel stats terror, Apartheid och ockupation? Den tredje frågan är: Varför finns detta väpnade motstånd. “[O]m ockupationen inte hade funnits hade det inte heller funnits något motstånd, någon fruktan eller någon brist på säkerhet” (1.4).
1.1.8 Jerusalem är våra livs hjärta. Staden är på samma gång en fredssymbol och ett kontroversens tecken. Samtidigt som skiljemuren delar de palestinska områdena fortsätter staden att tömmas på sina palestinska kristna och muslimska invånare. De berövas sina identitetskort, det vill säga sin rätt att bo i Jerusalem, och deras hus rivs sönder eller konfiskeras. Jerusalem, försoningens stad, har blivit söndringens och fördrivningens stad och därigenom en orsak till strid i stället för fred.
Frågan utvidgas till: Är detta ens önskvärt ur ett israeliskt perspektiv? Jag har svårt att tänka mig att varken de förtryckta, den förtryckande regimen eller regimens passiva invånare vill leva i en stat med så mycket våld, hat och kontroll. Kan man vara lycklig i ett liv som präglas av att dagligen stöta på maskingevär, vägspärrar, kontroller och förtryck? Om det heliga landet är en utopi, vem hade förutspått att utopin skulle upprätthållas med amerikanska gevär och en betongmur?
“1.4 […] Detta är vår bestämda uppfattning. Därför uppmanar vi israelerna att sluta med ockupationen. Gör de det, då kommer de attfå se en ny värld utan fruktan och hot, där säkerhet, rättvisa och fred tar gestalt.”
Glöm inte: Skriv på Kriss julupprop för BDS-metoder mot den israeliska staten!