Immaterialrätt är ett sätt för västvärlden att upprättahålla sin snedvridna maktbalans jämte utvecklingsländerna. Om utvecklingsländerna ska få en chans att konkurrera med västvärlden på ett rättvist sätt måste all ekonomisk immateriell lagstiftning – iallafall på internationell nivå – avskaffas.
Här i Sverige diskuteras immaterialrättens vara eller icke vara, men bara gällande upphovsrättslig lagstiftning. Vi glömmer bort de många perspektiv och problem som patentlagstiftning, mönsterskydd och designskydd innebär. Dessa rättigheter innebär i praktiken att en stor del av produktionen i utvecklingsländer beläggs med licensavgifter som går direkt till västerländska företag. Redan här ser man problematiken framträda. Att företag i utvecklingsländer kommer att bibehålla sitt underläge så länge som immateriell lagstiftning påtvingas utvecklingsländerna.
Inte bara gör detta västvärldens rika företag rikare, det gör också att utvecklingsländernas företag blir fattigare. När man måste betala avgifter för större delar av sin produktion innebär det att pengar måste sparas in på andra sätt för att produktionen ska bli lönsam. Således kan man förklara att immateriell lagstiftning är en del av problemet som håller nere lönerna på svältnivåer för arbetare i utvecklingsländer. På samma sätt kan man också härleda att varor från företag i utvecklingsländer hade varit mer marknadskraftiga utan immaterialrätt, då de antingen hade hållt en bättre kvalité eller varit billigare. Jag vill avveckla ekonomisk immateriell lagstiftning för att ge företag i utvecklingsländer en chans att växa med rättvisa villkor.
Medicinpatent utgör också en stor del av utvecklingsländernas problem. Medicinpatent pressar upp priserna på mediciner till en nivå där befolkningen i utvecklingsländer inte har råd att köpa den, samtidigt som det aktivt hindrar länderna själva från att kunna producera sin egen medicin. Genom att hindra utvecklingsländerna från att återhämta sig från de sjukdomar och epidemier som drabbat dem cementerar man deras ekonomiska underläga ytterligare. Genom att avskaffa eller göra undantag i patentlagstiftningen kan man låta utvecklingsländerna tillverka sin egen medicin till ett lägre pris. Dessa undantag hade också haft funktionen att de tillät en marknad för medicinproduktion att växa fram i utvecklingsländerna. Det hade varit effektivare i att bekämpa sjukdomar på lång sikt och bättre för landet av bistånd i form av donationer av västerländskt producerad medicin.
På senare tid har patenteringen blivit mer och mer absurd. Patent på gener (“Patenting Life” av Michael Crichton i New York Times 13 February, 2007) är ett exempel på hur patentering har gått till överdrift. Det blir ännu farligare för utvecklingsländer när västvärlden även äger patenten på naturen. Monsanto är en av de många företag som regelbundet stämmer aktörer som använder frön med deras gener eller föder upp djur med deras gener. Genom att patentera liv kan västvärlden till och med lägga sig i hur bönder i utvecklingsländer producerar mat. Man märker att patenteringen i allra högsta grad blivit ett system för att pressa ut mer och mer pengar från utvecklingsländer.
Många av utvecklingsländerna själva är starkt kritiska till immateriell lagstiftning, men tvingas följa den av internationella organ som WIPO, en del av FN. Jag menar att immateriell lagstiftning är ett absurdt sätt att cementera sin makt över andra länder och borde så snabbt som möjligt avvecklas i sin helhet.