Kapitel 4
Det är rimligt att diktkonsten som helhet har två orsaker till sin uppkomst, båda rotade i människans natur. Dels är det något naturligt för människan att kopiera ända från barndomen – hon skiljer sig faktiskt från de andra levande varelserna genom att hon är den mest kopierande, och hon förvärvar sina första kunskaper genom kopiering. Dels finner alla människor nöje i kopior. Det bevisas av vår erfarenhet: det som vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild, även den mest detaljerade, exempelvis bilder av de mest avskyvärda djur eller av lik. Orsaken till detta är också att det är en stor njutning att lära sig något, inte bara för filosofer utan också för andra, även om de senares andel av kunskapen blir mer begränsad. Förklaringen till att människor finner nöje i att se på kopior är alltså att de kan göra upptäckter och räkna ut vad de olika figurerna föreställer (Det där är ju han!”). För om människan inte har sett föremålet tidigare ger kopian ingen njutning som kopia, utan bara utförandet, färgskalan eller något annat liknande.
Från Aristoteles Om diktkonsten. En fotnot är att det är en pågående diskussion om hur man ska översätta mimesis (Μιμεσις). Jag har här valt att översätta det till kopiering, men man översätter det också ofta till imitation, avbildning ellerefterbildning.