Nu när både Patent- och Registreringsverket, Rick Falkvinge och Gustav Nipe har bloggat om immaterialrätt som religiös teori måste även jag – som ändå är Det Missionernande Kopimistsamfundets missionsföreståndare – ge mig in i debatten. Jag överlåter till de tre debattörerna att diskutera de vetenskapsteoretiska aspekterna av dagens immaterialrättsdebatt. Vad jag vill debattera är inte immaterialrättsreligionens/kopimismens trosbaserade faktateorem, utan vilken syn kopimismen har på ämnen som livsestetik och medvetandefilosofi. Hur ser en kopimist på omvärlden? Hur ser en kopimist på livet? Hur ser en kopimist på individen?
Hur ser en kopimist på omvärlden?
Många av andra religioner frågar sig själva eller sin Gud, ‘Hur är denna värld du kastat in mig i? Hur skiljer sig det från hur världen ter sig för mina sinnen?’. För kopimisten är approachen tvärtom, denne frågar sig, ‘Dessa ting mina sinnen förnimmar och kopierar till mitt medvetande, hur ter de sig och hur sker förnimmandet och varandet i världen?’. En grundtes inom kopimistisk filosofi är att gränsen mellan varandet och förnimmandet är imaginär.
Att vara som subjekt är att förnimma sin omvärld. Vad som sker i naturen, vad som sker på hornhinnan, i trumhinnan, i smaklökarna, i terminalen, i kameralinsen, i hjärnan – är blott kopior av samma händelse. Från det ögonblick våra sinnen aktiverades och våra gener imiterade kopieringstekniken från våra föräldrars gener har vi kopierat världen genom att förnimma den. När vi låg i livmodern var vår upplevelse av vår moders hjärtslag en lika verklig och viktig kopia som vår moders upplevelse av dem och – ja – hjärtslagens fysikaliska närvaro själva.
En annan tes är att det inte finns något som är främmande för oss. Genom att förnimma ett objekt skapar vi en kopia av objektet i våra egna sinnen. Vår kopia av objektet är det objekt som finns för oss. Vi har samma relation till den sinnemässiga kopian av objektet som vilken annan del av vår kropp som helst. Det är en del av oss. Teorin är en atomistisk monism.
En tredje tes är kritiken mot gränsen människa/maskin. Vi är knappast extremister i frågan. Vi har ett jämlikhetstänkande som varken går ihop med kristdemokraternas fundamentalistiska tro på “människan” centrum i världen eller Robotpartiets djupt reaktionära syn på förnimmande maskiners värde. Snarare ligger vi närmare en antispeciesistisk hållning. Trots Robotpartiets extremism finns det läsvärda stycken för kopimister:
“Om en människa hör en annan människa nynna på en sång så döms människan ofta inte för fildelning. Om en robot nynnar på en sång så döms den omedelbart för fildelning* eftersom det sker felfritt och ofta med hög bitrate.”
För en kopimist spelar det inte roll vad eller vem som förnimmar. CD-brännaren, övervakningskameran, switchen, fiskögat, sonarn, pennan och hippocampus (den del av hjärnan som återskapar minnen) återskapar alla kopior. Att diskriminera kopiors värde och betydelse utefter agenten som kopierat är inget kopimister sysslar med (däremot finns det effektivt kopieringsskapande och kvalitémässigt bra kopior, men det är en annan fråga).
Den sista tesen handlar om att en kopimist värderar inte kopior kronologiskt. Även om vi tänker oss att en sång kopierades för första gången vid något tillfälle (Vi kan ponera att Michael Jackson var den första som någonsin förnimmade sången Thriller – han “skapade” den enligt kreatörsteorin). Det gör inte nödvändigtvis Michael Jacksons kopier av Thriller bättre än andra kopior av Thriller. Värt att notera är också att det är omöjligt att tala om ett “original” inom kopimistteori. Här hänvisar jag till kopimisten Rasmus Fleischer:
“Allt bruk av digital information innebär att informationen kopieras. Även om kopierandet ofta går så snabbt att det upplevs som en omedelbar överföring är materialiseringen via högtalare, skrivare eller skärm bara sista ledet i en lång serie av identiska kopior. Varje gång någon lyssnar på en mp3-fil kopieras filens innehåll från hårddisk till arbetsminne, från arbetsminne till ljudkort, och så vidare fram till det högtalarmembran där slutligen en icke-identisk kopiering in i det postdigitala äger rum.”
Vi värjer oss mot att tala om “Thrillers” digitala sammansättning av bits som en kopia som på något sätt liknar Thillers realisering. Kopiorna av Thriller uppstår när låten kopieras ljudmässigt i våra trumhinnor, hjärnor och högtalare. Visst kan man tala om att Thrillers digitala sammansättning också är en kopia av Thriller, men de två typerna av kopior relaterar till varandra som en kvantmekaniker relaterar till kvarkar.
Imorgon kommer jag att diskutera hur en kopimist ser på livet. (All konst i inlägget kommer från kopimisten Palle Torsson och kan hittas bland annat här.)