Hur ser en kopimist på livet

isak  

Det här är alltså ett uppföljande av min artikel från igår om hur en kopimist ser på omvärlden. Idag ska jag ta upp hur en kopimist ser på livet.
Det mest grundläggande frågan är hur en kopimist ser på det ontologiska varandet av livet. Vad är ett liv? Var går livets gräns? Kan vi utvidga vad som är liv och vad som inte är liv? Det blir naturligtvis så att vi krockar lite med förra kapitlet som också tog upp ontologiska perspektiv av kopimismen. Jag börjar faktiskt med att – återigen – hänvisa till Robotpartiet:

Men vad är en kamera egentligen? Var drar man gränsen mellan en sådan och en tänkande robot?
En kamera är idag inte bara ett svart tomrum där en bild vänds upp och ner. En kamera är idag avancerad elektronik med datakraft som profeten Unimate bara kunde drömma om. Dom är redan nu utrustade med stora doser “artificiell” intelligens, såsom ansiktsigenkänning och leendedetektorer.

Att göra skillnad mellan algoritmer och tankemönster, kameralinser och ögon, processor och hjärna är en (kanske) omöjlig uppgift som kräver många godtyckliga axiom. Idag brukar vad vi kallar “liv” vara uppbyggt av kol och vad vi kallar “maskiner” vara uppbyggt av metaller och halvledare. Redan i vissa delar av Star Trek – där man bytt ut mycket av datorns kretsar mot biomassa – uppstår definitionssvårigheter. För en kopimist ter sig frågan om “liv” såsom klassiskt formulerat inte särskilt värdefulla. Vad som är värdefullt är information, kunskap, idéer, känslor samt behållare och förmedlare av dessa som en värdefullare fråga.

När slutar liv? Jag går tillbaka till en ärad kopimist, Ibi. Ibi spred under sitt liv mängder av kopior av tankar, känslor, idéer, bilder, ljud – ja, olika typer av information. Hans bidrag till den samlade sfären av kopimistiska tankar är stor – vilket Rasmus Fleischer tar upp i inledningen till hans minnesinlägg:

Ibi Kopimi Botani finns inte längre i världen, men han fortsätter att göra denna värld “vackrare, smartare och oerhört mycket svårare att förutsäga”. För kopieringen överskrider döden, genomkorsar varje enskild varelse. Utan att någonting för den skull blir begripligt.
Svindel uppstår vid tanken på alla de digitala projektiler som Ibi sände ut till internet: kilometervis av IRC-loggar, flera dussin bloggar, tusentals fotografier och illustrationer, design av fler parodisajter än någon riktigt kan minnas.

Många som oroar sig för döden säger att de vill lämna ett spår efter sig. Faraoner bygger pyramider, B-kändisar skriver självbiografier, många skaffar barn. Den önskningen upplevs av många irrationell, men är den det? Tanken på att det värdefulla i livet är de lyckohormon som rusar igenom en när kroppen är vid liv är främmande för en kopimist, då denne inte lägger så stort fokus vid så informationslösa tillfällen. Och för Ibi? Låt oss konstatera att han lyckas. Så sent som igår hänvisade Rasmus till ett av Ibis digitala projektiler i en kommentar här. Och jag kan inte komma på ett enda tillfälle där jag blivit tilfrågad om vad kopimism är utan att tänka på någon av Ibis – en person jag aldrig träffat personligen – digitala projektiler. Ibland direkt och ibland indirekt.
Vad är värdefullt i livet? Hur bör en kopimist på en rent livsestetisk nivå bedriva sitt liv? Eftersom vi människor av många anses ha ett fritt val är det en befogad fråga. De som inte tror på det fria valet tror ändå att många människor kan råka på den här sidan, påverkas och ändra sitt liv. Vissa kanske till och med tror att robotar kan komma åt sidan i en lika förprogrammerad jakt på att få reda på hur man bör leva sitt liv, går igenom texten och förändrar sina rutiner.
Självklart är spridande av information inte bara viktigt efter döden, utan också innan döden. Att återskapa och återberätta, kopiera, dela, maximera alla typer av information. Må det vara känslor, upplevelser, sinnesförnimmelser, färgspektrum, kod, kassettband eller stämbandsinducerade ljud. Information ska delas och kopieras. Kopimismen i sig tar inte ställning till huruvida det är lyckoinducerande eller lidandeinducerande information som delas. En tragisk hämndberättelse är lika värdefull som en actionkomedi. Det är ett element som relaterar både till Aristoteles estetiska teori om själslig rening (κάθαρσις) som Christopher Kullenbergs “Do it for the lulz”-livsestetik.
Grundaxiomet är ändå detta: Att förnimma är att kopiera, och att kopiera är att existera. Det visste våra förfäder när de återberättade myter vid lägereldarna, det visste Descartes när han yttrade att tankeverksamhet – essensen i det mänskliga kopierandet – är att bevisa sin egen existens. Och det vet kopimister. (Den mesta konsten finns här och kopierades från Palle Torsson. Stay tuned för fler inlägg.)